Jonas Abrahamsson känns igen från alla möjliga olika sammanhang. Kanske har du hört honom plinka på pianot på Yaki-Da:s restaurangvåning eller sett honom spela med Jens Lekman, Henning eller Lill-Babs? Nu väljer han att äntra scenen i helt egen regi och har bokat Stora Teatern den 11 mars för att bjuda på en helkväll i musikens tecken.
Hej Jonas Abrahamsson, vem är du för dom som inte är bekanta med dig sedan tidigare?
– Jag är en riktigt glad skit. En sprallig jävel som bland annat knegat som barpianist i tio år. Spelat på sjukt många julbord. Men också bröllop. Och begravningar. Ja, shit vad blandade minnen som dyker upp. Förutom barpianot har jag fått äran att musicera tillsammans med massa svenska artister, stora som små. I de sammanhangen har jag hållit mig i bakgrunden och längs sidolinjerna. Men nu kände jag att det var dags att slå på storstora trumman. Så jag bestämde mig att boka hela Stora Teatern för att verkligen få äta upp scenutrymmet till 100%!
Hur gick tankegångarna när du bokade Storan?
– Jag går en mycket exceptionell ledarskapsutbildning just nu. Mitt i ett litet samhälle bland de värmländska skogarna. Låter som en saga. Och det är det typ! Jag kan inte riktigt ta upp alla stora grejer som har hänt mig under den utbildningen. Men en av de största grejerna var när kursledaren, som har blivit en mycket nära vän till mig för övrigt, bad oss deltagare att utforska vår djupaste dröm, för att sen lägga upp en plan för hur vi ska realisera den. Att boka Stora Teatern i Göteborg, och visa mig för alla som jag i princip någonsin har träffat, var det första som kom upp i mitt huvud. Först så var jag bara sådär – ”nä men vafan Jonas – på riktigt?”, men samtidigt så kändes det så sjukt rätt. Så jag gjorde det.
Du kallar kvällen för Från bingo till Brel, vad innebär det lite mer konkret?
– Jag kommer att tolka fransk ”Chanson”, framför allt Jacques Brels Ne me quittes pas men kanske även några andra trevliga låtar. Och jag tycker liksom att den andra extremen på mitt artistiska spektrum är när jag jobbade som en manisk bingoutropare på en bambukrog i Änggården för typ 15 år sen, fan vad tiden går. Och däremellan finns hela mitt liv. Lite skitig punk. Lite berättelser om kärlek, beroenden och ett ständigt sökande. Jag pluggade massa ryska när jag bodde i Ukraina också (kan ju låta märkligt, speciellt i dagens kontext), så jag kommer sjunga en bombastisk ballad på ryska också, vilket känns kul!
I evenemangsbeskrivningen kan man läsa att du har bestämt dig för att 2022 ska bli ett år ”där locket, som jag lagt på mig själv, ska ”levitera”, som det så ofta heter i exempelvis exorcism-branschen. Och sen flyga iväg och lägga sig nån helt annanstans”. Kommer publiken få uppleva en exorcism?
– Bra fråga. Jag är inte ett så stort fan av att dela upp andar i ”onda” och ”goda” falanger. Och ja, jag är inte helt hundra rörande idén om att driva ut grejer ur oss människor. Men jag tror på frigörelse från gammal skit, för jag har sett såna processer själv med mina alldeles egna förundrade ögon. Och ja, kanske det sker något sånt under kvällen!
Med tanke på att du är musiker lär vi även kunna förvänta oss en del musikframträdanden under kvällen. Vad kommer du att bjuda på?
– Jadu. Jag har med mig ett entourage på sisådär 20 musiker som sitter på första raderna – redo att komma upp och lira. Tillsammans med dom kommer jag att spela låtar som har betytt jättemycket för mig genom livet. Därav innan nämnda Brel. Men också lite för mig nostalgiska popklassiker – som säkert rör upp en del för folk som är födda på sent 80-tal, tidigt 90-tal. Men ja, jag kommer även spela nyare grejer. Och äldre grejer. Alla kommer bli nöjda!
Du berättar att du har brottats med känslor av att du har ”varit lite för mycket” under ditt liv, men nu har du valt att släppa på spärrarna och bejaka dessa sidor, vad ledde fram till det beslutet?
– Kursledaren för utbildningen som jag går nu har en så sjukt högljudd badrumsfläkt på hennes toalett. Och när jag fick låna toan där hos henne så var det helt plötsligt som att hennes badrum blev en strand, där fläkten blev till vågor som sköljde in mot strandkanten. På riktigt alltså! Jag valde att acceptera läget, och blundade, och tog in hela situationen. Då såg jag en person som långsamt kom mot mig. Tillslut såg jag vem det var. Hon är död nu sen några år tillbaka. Och när hon kom fram tillräckligt nära så sa hon bara till mig att ”kom igen, det är bara å köra Jonas. Sen när allt du upplever där hos er är över kommer du att undra varför du ens tvekade”. De orden där på toan blev viktiga för mig.
Slutligen, hur är nerverna inför kvällen?
– Det är så jävla pirritgt så det går typ inte att beskriva. Jag försöker att varva ned med att lägga mig i trädgården här utanför vårt hus i ekobyn där jag bor nuförtiden, och föreställa mig att min mage är en glass som smälter i solen. Och så gör jag sådana där meditationsstunder för mig själv, där jag föreställer mig möten med människor som jag inte träffat på länge. Jag sprejar dem med rosa färg, och säger till dem ”jag älskar dig, och allt är föränderligt”. Jag pröver det mesta, men pirret ligger ändå kvar. Vilket nog inte är så konstigt i och för sig.
