Jonathan Bengtsson har ännu en gång undersökt samhällets strömningar. Han föreslår ett förbud mot positiva musikrecensioner, irriterar sig på Gräddlobbyn och undrar varför det ibland ses som ointelligent att längta tillbaka till barndomen.
Muskulös natur
Utvecklingskurvan för SVT:s naturprogram under de senaste åren är ändå olustig – genren tycks helt ha skiftat temperament. Det är som om en jättestor och djupt okunnig biceps pressat sig in sig i klippningsbåset och tagit över redigeringsspakarna. Där naturfilmer tidigare varit tv:s motsvarighet till flöjtbaserad spamusik, har nu uttrycket förfallit till ren action. Om en räv jagar en pittögd kobraunge dramatiseras allt som om det vore slutet i Universal Soldier (en film som beskrivs såhär av en användare på IMDB: Dolph Lundgren + Jean Claude Van Damme = Awesome).
Gå i barndom!
Märker ni hur man bara har två grundlägen nu för tiden? Å ena sidan vill man lägga sig och sova på en alptopp för att man misstänker att arbetslinjen sakta omintetgör något stort och sunt hos en som bara ligger oförlöst. Å andra sidan är man en jävla stropp som känner sig manad att köpa en matvagn, hyra in sig på Magasinsgatan och sälja Gulasch eller följa upp den där idén om en gigantisk mikro man fick när man råkade ta ritalin. Folk har talat, senast med Skam som exempel, om att ”gå i barndom” som om det vore något ointelligent: jag skulle vilja påstå att den sortens längtan framför allt är naturlig.
”Visst, producera vad ni vill, men skapa inga illusioner om att ni bedriver journalistik.”
Att bli riktigt gammal
”Den människa som kommer bli 1000 år är redan född.” Citatet tillhör Cambridge-forskaren Aubrey De Grey, som antingen är väldigt mån om att framstå som galen – eller bara är det. Men låt oss för ett ögonblick vara fria tänkare, som om vi gick på såna där alkoholfria tillställningar där sensationellt vita människor i breda tygbyxor samlas och spelar djembe i Majorna. Ändå lockande att vara pensionerad i 935 år? Visst, de sista 880 åren lär man praktiskt taget vara en hudsäck med ben som tvingas runt på en sulky, dragen av en skogskatt man tilldelats av socialtjänsten, men å andra sidan är man förmodligen också svårt hjärndöd. Ännu ett positivt argument alltså: du glömmer Katerina Janouch.
Werthers Original-journalistik
I Kina arbetar visst staten på ett förbud mot negativa filmrecensioner. Jag sätter mina förhoppningar till att vår regering inspireras och stryper alla positiva musikrecensioner. Svensk musikjournalistik präglas idag av en småkletig inställsamhet. Gör man en intervju ska den vara fryntlig som en Werthers Original-Reklam, om ”rätt” artist recenseras är man oförarglig som ett paket Brago. Visst, producera vad ni vill, men skapa inga illusioner om att ni bedriver journalistik.
Månadens hiss
Något som gör mig direkt rörd är att caféer i GBG vanligtvis inte tar den årliga semmelhysterin på så stort allvar. Med februari kommer nu ännu en forcering från Gräddlobbyn och under senare tid har jag ändå känt att vi nog hade kunnat vinna det här? Gör en semla runt en hamburgare inbakad i en pizza inopererad i en KD-politiker. [riffet från När vi gräver guld i USA spelas]
Månadens diss
För någon vecka sen dog späckhuggaren Tilikum, känd från Seaworld och ökänd för att ha tagit livet av en tränare då han till slut spårat efter 25 års fångenskap. (Allt skildrat i filmen Blackfish.) Jävligt medelklassigt av mig att klaga på en så koncentrerad oförrätt som ”djur i fångenskap” när hela världen vissnar men: ingen förtjänar det här. Vi konsumenter måste sluta sanktionera skit.
Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #36
