Har du någonsin funderat över sambandet mellan rotmos och kackerlacka, grillkiosk och livets botten – eller bara över vad sjutton som hände med galetten? Inte? Det gör inget, Djungeltrummans spanare Jonathan Bengtsson har som vanligt full koll.

Ohälsohetsen
Världens sämsta uppror tog för ett par veckor sen form på Instagram: Med den heroiskt mediokra Jessica Almenäs i spetsen har en liten skara hurtiga storstadsmänniskor börjat beklaga sig över vad de vill kalla ”ohälsohetsen”. Hetsen som, upplever de, finns kring att inte äta nyttigt och vara vältränad idag.

Man kan känna att Jessica Almenäs och hennes svans borde bli attackerade av en grupp stingsliga bisonoxar. Man kan känna att Almenäs och hennes följare borde tvingas bo i en linje öltunnor i ett par år, så att de hittar tillbaka till en verklighetsbild som inte tar sin utgångspunkt från botten av en pumpa-smoothie från Juicekällan. Förfördelade människor har en tendens att hämta indignation i lite vad som helst, och sen låta upphöja det till nån form av djävulsk oförrätt; för stora privilegier gör dig fan sinnesförvirrad.

Rotmos och kackerlackor
2010-talet, alltså. Den traditionellt sett fula, äckliga maten har verkligen hittat tillbaka in i vårt innersta rum. Nu bjuder vänner hem en till Kviberg på rotmos och falukorv, och där man för några år sedan hade känt ”Vad i helvete är det med er? Rotmos? Ser jag ut som en jävla kackerlacka?” sitter man nu och gottar sig i hur prestigelös man är. Antingen börjar vi idag bli precis så vidsynta som en hälsosam och rik matkultur kräver – eller så håller vi på att förstöra alla de högburna ideal som var värda att bevara.

Mår så gott
Aldrig har det varit enklare att må bra över att äta veganskt. Visst, redan för fem år sen kunde man ta veg-snickerskakan på Kafé Berlin och känna sig så moraliskt överlägsen att man plötsligt övervägde att börja twittra på engelska. Idag är veganismen delvis en polerad hälsorörelse, någonting för människan som gillar att göra glutenfria smörgåstårtor och har hållning lika rak som en selleristjälk. Djurrättsperspektivet syns knappt bakom alla förnumstiga småborgare.

När medelklassen tar upp en subkultur sker visst tvunget nån form av energiförlust – den radikala dimensionen späds ut, och alla vi som tidigare hade blivit helveganer väljer hellre det behagliga alternativet och äter på Blackbird en gång i veckan. Och det känns nästan som att det räcker; som att man gör något. Det är riktigt obehagligt.

”Grillkiosken är den sista, ljuva döden under en utekväll som inte infriar någonting”

Månadens hiss
Inte mycket slår den fulromantiska air som Göteborgs nattöppna grillkiosker omger sig med. Här faller de varmrökta ciggen, de låga dopaminnivåerna och den picklade gurkan samman i en enda byggnad. Det finns ett helt förband av ställen man borde högtidlighålla: Sibylla på Järntorget – som lyckats med den höga konsten att göra sin mat så äcklig att den blir ok, lite som den där scenen i Mannen på taket när Sven Wollter går runt i bar underkropp och man tänker: ”Detta borde verkligen kännas mycket värre än vad det gör?” – Falafel nr 1, Vasagrillen, och alla andra ställen där man har beställt en falafel samtidigt som verkligheten störtar ner i halsen på en. Grillkiosken är den sista, ljuva döden under en utekväll som inte infriar någonting.

Månades diss
Var har hänt med galetten? Ett tag fanns matpannkakan lite överallt, jag tror jag beställde rätten fem gånger i veckan på Kale’i. Idag får man ”hitta ett recept” och ”laga det själv”, vilket ju är särskilt dödfött om man praktiskt taget har två stålkolvar från en gammal folkabuss istället för händer.

Publicerades först i Djungeltrumman #40. Läs hela numret här!