I maj månad funderar Jonathan Bengtsson över bristen på effektiva medel mot håravfall, varför människan är så besatt av ombyte och det skeva i att vi gillar mat som motarbetar oss.

Tunt hår
Svårast att begripa med samtiden måste ändå vara hur inget effektivt medel för tunnhårighet ännu är uppfunnet. Då håravfall nästan uteslutande berör killar föreställer man sig lätt att forskningsområdet skänkts en oerhörd, samhällsomstörtande prioritet. Men allt går så sakta: det är som att se Musse Pigg boxa sina små maränghänder mot en stadsmur. Ett exempel är Donald Trump. Världens mäktigaste man använder urdyra Finasteride för att behålla håret, ett medel som gör honom impotent och får honom att likna ett varigt sommaräpple. Naturen låter sig inte kuvas.

Att anstränga sig
Vad händer i hjärnan när vi tröttnar på saker? Tidigare uppskattade man ju de där människorna som färgade håret turkoslila och läste på Dômen. Nu ser alla ut som batiktröjor barnen på en Montessoriskola gjort. Tidigare kände man ändå att tatueringar osade coolness. Typ i stil med de där snygga ärren ens polare fick efter att ha gått hem från Barabicu och kn***** med en arg trettiosjuåring. Varför känns det så passé nu? Eller, varför kan man inte bara äta pizzan på Brewers tills man ruttnar av lycka och vitaminbrist inombords? Varför måste ombyte och sönderfall vara en biologisk nödvändighet? Hela tiden måste man hänga med. Anstränga sig.

Känslopiller
Det brukar sägas att MDMA framkallar samma känslorus som förälskelse. En del i mig längtar med spända käkar efter nya droger som återskapar andra, mer avancerade sinnestillstånd. Jag väntar på en substans som träffar den sköna ”också chefen på Casino Cosmopol som avvisade mig efter min jobbintervju ska malas ned av tidens köttkvarn och bli till jord en dag”-känslan. Eller kanske: ”allt är meningslöst så jag har bestämt mig för att ha mina fulaste byxor hela tiden och aldrig tvätta dem, tappar jag så en glasstrut på låret ska jag låta den ligga och stelna; jag tänker sova med den där jävla struten, sy en liten overall till den”-känslan.

Acai-bär
Mat som bränner fett är populärt. Acai-bär sägs smälta bort buken på dig, sparris ska innehålla ”negativa kalorier”, kakao ska göra dig smärt som en fjäder. Det är märkvärdigt hur allmänheten idag förhåller sig så okritiskt till själva premissen här. Alltså: att ett livsmedel ska arbeta mot dina energireserver, mot din ämnesomsättning och hela det sofistikerade system som uppehåller din existens. Att ett livsmedel ska vara lite som aids. På vikingatiden hade sån mat varit något man strök över sina fiender när man fällt dem i strid och ville försäkra sig om att de skulle sänkas ner i dödsriket.

Månadens hiss
Vitt socker! Sinnessjukt gott, forskare är överens om att det dödar dig – en riktig dubbelseger (tips: morotskakan på Stadsbiblioteket är oväntat bra).

Månadens diss
Öppen dörr här men: doktorer som ordinerar motion till riktigt deprimerade människor. ”Jag har ramlat ner i ett jävla schakt, alla tycks stirra på mig när jag går ut, jag önskar att någon raderade ut min existens som en manusförfattare stryker en karaktär ur sin berättelse; jag vill bara förenas med ett neutralt, stort mörker” ”Ut och spring!”

Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #39.