I september hittar Jonathan Bengtsson något riktigt fult på stan, äter mycket mat och spår att Håkan Hellström kommer skriva sina memoarer med David Lagercrantz.

Inte poesi
Jag har äntligen hittat antitesen till poesi: plastfåtöljerna utanför Hotell Avalon. En av dem är lika orange som en sån Jägermeister-scarf vissa tyskar – såna som har ätit så mycket apfelstrudel att de ser ut som håriga cirklar i ansiktet – åker runt med på skidsemestern. En annan liknar något jag föreställer mig att en frisör på meskalin placerar i sitt vardagsrum. Inte mycket i Göteborgs stadsbild kan ståta med att vara så grällt och så fullkomligt färglöst på samma gång. En maktdemonstration i dålig smak.

Foto: Sören Håkanlind

Håkans memoarer
Håkan tar paus och man vet vad som kommer hända. Om ett par veckor landar ett pressmeddelande. Håkan Hellström: ”Den här lilla Mr Bojangles-grabben från Frölunda som aldrig kunnat spela gitarr ska nu berätta sin hundstory – Brrao Man! – om alla skator och losers!” Aftonbladet kopplar in Sveriges tio främsta lingvister och 48 timmar senare kan man konstatera att Håkan har påbörjat sina memoarer. De efterföljande månaderna blir intensiva: David Lagercrantz kidnappar Thomas von Brömssen för att tvinga fram ett samarbete. Lagercrantz tillgriper tortyr – framför en exakt kopia av det klarinettsolo von Brömssen alltid kör när han hyrs in för att sänka stämningen på Håkankonserter. Håkan spårar upp förövaren och offret. Hugger David Lagercrantz med en liten äppelkniv från 1800-talet. Lagercrantz älskar sig själv så mycket att han tolkar hugget som ett utfall av förbindlighet: de blir goda vänner. Arbetet med boken fortsätter.

Känguru
En ärlig fråga: varför har nazister så många fickor på sina byxor? Har deras uniformsansvarige (jag tänker mig att de sysslar mycket med menlösa titlar) blivit knullad av en känguru som liten? Får fråga på bokmässan.

Foto: Rebecka Bjurmell

Månadens hiss: mycket mat
Gick till Oceanen och åt med några vänner som påstod att ”man får sjukt mycket mat där” och jag är böjd att hålla med: man får sjukt mycket mat på Oceanen. Eftersom jag kommer från en familj där samtalsämnet ”restaurangmat” aldrig surnar, min pappa har fortfarande inte kommit över att han fick betala 200 spänn för ”en ruta torsk” på nåt nationalsocialistiskt brasserie i Kivik för sju år sen, är jag starkt engagerad i denna fråga. Oceanen klarar giljotinen.

Månadens diss: snusk
Under min ledighet kom jag över ett par Harlequin-böcker, alltså sånt som brukar kallas ”tantsnusk”. Jag tror det har skrivits 500 studentuppsatser om Harlequin de senaste åren och alla vill lyfta genrens oanade komplexitet, liksom revanschera den – men jag är ledsen. Efter att ha skummat igenom mina böcker vill jag hitta olja, köpa upp Göteborgs Universitet och detaljspränga litteraturvetenskapens korridorer med alla lärare och elever kvar i byggnaden. Det finns inget mer tillfredsställande än att riva ned historien, bit för bit skända alla århundraden av lagrad idioti som lönnfeta män i peruker konspirerat ihop – där är jag med er. Men Harlequin behöver inte räddas från patriarkatet, förtjänar inte den akademiska medelklassens allvar. Vissa saker förblir livlösa förolämpningar, vilket ljus vi än försöker sätta dem i.