Är det inte spännande att vi bygger upp en känslomässig smakbank med käk som förknippas med speciella tillfällen, ställen, personer eller perioder i livet?

För mig är flygande Jakob och ostpaj kalasmat som ska ätas just när nån fyller år och aldrig annars. Detta är en sanning efter otaliga kalas som barn på 2000-talet med föräldrar som uppenbart fastnat i 80-talets kokkonst. Det är också sen gammalt helt perfekt att äta ostmacka med varm choklad i termos på skogspromenaden. Och att halvspecial är bättre fredagskäk än taco när jag kollar i mitt minne i alla fall.

Efter ett break up förstod jag att den mat som just då var allra snällast mot själen var Lingongrova med smör och en trött tomat på. Vad det kom ifrån vet jag fortfarande inte, men antagligen från någonstans långt inom mig. Dag in och dag ut, var det vad jag ville äta tills mat började smaka bra igen.

Sen formar såklart trender, traditioner och normer våra val. Att det är räkor på fredag, hummer i oktober, sill ungefär tre gånger om året och att smoothiebowl är the shit till frukost är såklart ingen slump. Något som för all del är trendigt, men också en ny smak som satt sig hårt i mig är napolitansk pizza. Den bara måste ätas tillsammans med goda vänner. Vanlig pizzeriapizza kan ätas hur och när som helst, men den fluffiga godingen enbart med dem jag tycker om. Levande ljus och rödtjut ska det också vara, det kommer liksom inte att gå annars. Säkerligen är det barndomens smaker som sätter sig hårdast i oss, att smaka så många saker för första gången kan omöjligt gå omärkt förbi. Därför gäller det att fortsätta samla minnen och testa nytt, det finns en första gången för allt och efter några gånger kan det bli en ny sanning i smakbanken.