Efter trettio år av rundgång och framgång på hårdrocksscenen sadlar Kent Norberg om. Sator-veteranens solodebut är ren country, fast på svenska – och i helgen kan du höra den live, både på Pustervik och på Bengans.
Imorgon kommer din allra första soloskiva! Vad kan du berätta om Skyll på mig?
– Det är en skiva som började spelas in för kanske sex–sju år sedan, faktiskt, men sen har det tagit sin lilla tid. Det har dykt upp annat, som Sator-skivor med efterföljande turnéer och så. Men nu var det dags, äntligen. Dels för att jag hittade Peter på Adore Music som det kändes bra att jobba med.
Började du spela in den utan bolag?
– Ja. Bolagssituationen är ju som den är nu. Det är inte som förr, när man fick skivkontrakt med Warner och budget på 300 000. Det ser annorlunda ut, storbolagen är väl mer till för Måns Zelmerlöw och sådana artister nuförtiden.
Så ni hade inte kunnat få ett sådant kontrakt med Sator idag?
– Nä, det tro jag inte. Det är mer Idol-artister som får sådana nuförtiden. Och vi har ju aldrig varit liksom mainstream på det sättet.
De flesta har ju ändå inget bolag nuförtiden. Lite ohippt. Men, du, för att vara en debut känns skivan väldigt bestämd i sin nya inriktning. Har du alltid velat göra country?
– Ja jag är ju liksom uppvuxen med country. Förutom Elvis så var det ju Hank Williams, Merle Haggard, Buck Owens, och sådana skivor som fanns hemma. Och även om man lyssnade på massa annat så har man med sig det i bagaget, sina rötter. Jag har alltid gillat americana och jag har ju bland annat översatt en låt av Wilco. De är ett band som både kan vara lite experimentella och straight country. Som Neil Young, han kan spela country, men plötsligt gnissla med rundgångsgitarrer. Det tycker jag är ett lagom ställe att vara på. Men om man ska hårddra det så är det här väl någon slags försök till americana på svenska. Det hade varit lättare att göra det på engelska, men då blir man bara en i mängden. Det är inte så många som gör det på svenska.
Finns det någon tradition av Americana på svenska – Scandicana – eller är du först?
– Nä, men du kan nog ta åt dig äran för att ha döpt genren! Jag har inte hört det förr i alla fall.
En tredjedel av låtarna på skivan är just översatta americana-covers. Är det ett sätt för dig att anpassa dig till det svenskspråkiga textförfattandet?
– Ja, det är en skön ingång. Fast samtidigt låter det ju alltid mycket coolare att säga Baltimore än Jönköping …
Hellre sjunga om Route 66 än E4:an?
– Ja, eller E45:an genom Dalsland. Men det finns faktiskt någon sjuttiotalsöversättning av Johhny och June-låten Jackson som handlar om Laxå istället.
Jag kan föreställa mig hur den låter!
– Ja … “Nu drar jag ifrån dig, jag drar till den stora metropolen Laxå … och rumlar runt”.
Låter som ett bra lyssningstips! Men imorgon kommer som sagt din skiva. Vad händer på lördag?
– Då är vi på Pustervik! Releasefest klockan åtta, och halv tio spelar vi förband till Lee Baines. Sen på söndagen blir det lite softare på Bengans.
Henrik Boström
