Han är både kritiker och poet, men tänker ofta att han inte har några känslor alls samtidigt som han är nervös inför att läsa sina alter och inte kan förstå hur han kan utsätta andra för kritik. Khashayar Naderehvandi är aktuell med sin tredje bok och på lördag läser han ur den på Hotel Eggers.

Berätta om din nya diktsamling, Allting glittrar och ingenting tar slut!
– Boken är en diktsamling som består av tre delar som är väldigt olika. Varje del uppstår, språkligt och etiskt, ur vitt skilda tillstånd. Men på olika sätt handlar de alla om närhet och kärlek, villkoren för intimitet i världar som på olika sätt motarbetar just intimitet, världar som sträcker ut och tunnar ut relationer. Egentligen är det bara en bok med en massa kärleksdikter.

Hur skiljer den sig från dina tidigare verk?
– Jag tänker att jag skriver i “tripletter”. Det här är min tredje bok och därför också avslutningen på en längre tanke. Jag tror att den här kanske är “dummare” än mina tidigare böcker, den är inte särskilt elegant. Däremot är den rakare och enklare och därför känns den också mer riskfylld än de tidigare, även om jag säkert tyckte det om de andra böckerna också, när de var nya. Den är dummare på ett sätt, men därför också sannare.

”En bok är resultatet av ett så radikalt kollektivt arbete”

På lördag är det kalas för diktsamlingen, du skriver i eventet att du ”kommer vara nervig, men ska också läsa lite grann”, vad är det du är nervös inför?
– Jag är nervös för att diktsamlingen kanske inte klarar av att bära kalaset, att den inte ska klara av att vara i centrum för ett firande. Jag slås också ibland av, vad gäller böcker, att en bok är resultatet av ett så radikalt kollektivt arbete. Då menar jag framförallt att till exempel de andra som ska läsa på kalaset, plus otaligt andra människor, har varit avgörande för att dikterna ska bli till på olika sätt: med läsningar, kommentarer, eget skrivande som har öppnat upp nya språkvärldar för mig, med frågor, samtal, med mera. Men också rent praktiskt att en förläggare har valt att ge ut boken, en redaktör har jobbat med manuset, en formgivare har omvandlat texten till bok, och så vidare. Och lägg till allt som jag har “snott” från andra författare, översättare, musiker, osv. Men i slutändan är det jag som ska stå där och läsa ur den. Det är stort. Och därför också nervöst.

Går du alltid med hjärtat fäst på kavajslaget och känslorna utanför?
– Nä, jag tänker ofta att jag inte har några känslor alls. Jag förstår inte riktigt känslor. Folk verkar kunna separera sina impulser, sina känslor och olika stämningar som de befinner sig i rätt bra. Jag förstår inte riktigt skillnaderna, har svårt att “hantera” impulser, som passion, eller komma över sorg, sorg för mig är ingen känsla, det är extremt långvarigt tillstånd. Det slår mig att det kanske är just det här som är “hjärtat fäst på kavajslaget och känslorna utanför?” Men jag tror ändå att det kan vara en stor skillnad mellan hur det känns när jag skriver och vilken känsla som uppstår när texten senare blir läst. I själva skrivögonblicket känner jag väldigt lite. Men när texten senare blir använd i samtal eller i andra sammanhang kan jag känna … eh … känslor!

En sak till. Diktsamlingen är förstås inget annat än text. Men så snart jag ska prata om boken så måste jag – vare sig jag vill eller inte – referera till det “levda livet” som dikterna på något sätt korrelerar med. Det kan orsaka alla möjliga känsloproblem. Eftersom allt är påhittat. Men ändå sant.

”Allt jag vill är att bli älskad och att den kärleken ska vara sann”

Du är kulturkritiker i P1, hur känner du själv inför att bli recenserad och kritiserad?
– Allt jag vill är att bli älskad och allt jag vill är att den kärleken ska vara sann. Jag vill bara höra hur bra boken är och jag vill att det ska vara 100% ärligt men samtidigt tror jag aldrig på någon som säger positiva saker om något jag skrivit. Det är ett helvete få kritik. Men det handlar inte om polerna: sågningar och hyllningar; det där är egentligen rätt ointressant. Det jobbiga och känsliga och fantastiska och rusiga och fruktansvärda är att någon överhuvudtaget säger något om boken. Det är svårt. Och sen kan det kännas svårt att förstå att man själv är girig på till exempel kärlek eller besviken för att man inte fick det man önskade sig.

Jag förstår inte varför jag utsätter andra för det, som kritiker alltså. Men jag kan inte låta bli. Antagligen för att jag lär mig så mycket av andras böcker, även de böcker jag inte gillar – och att lära mig något samtidigt som jag får möjlighet att sammanfatta det jag har lärt mig för andra i recensioner är väl en bra grej, tänker jag.

Hur tror du den tas emot, vad hoppas du på?
– Jag har verkligen ingen aning. En vän till mig sa att författare som också är kritiker får varken jättepositiva eller jättenegativa recensioner, att samtliga recensioner kommer att vara relativt och försiktigt positiva. Så det kanske är det jag tror. Att ingenting märkvärdigt kommer hända. Boken kommer och försvinner och lämnar inga spår. Vad jag hoppas på däremot är hyllningar och prisregn, så klart!

Slutligen, hur ser du på poesins framtid?
– Poesins framtid är riktigt ljus. Herregud, skriver inte alla dikter?!? Om inte så borde alla börja. Det enda som behövs är penna och papper och sen är det bara att hitta ett bra tillfälle på Göteborgs Litteraturhus för att läsa upp dikterna för folk.