Redan de gamla sumererna älskade korv.

Kanske för smaken, kanske för det genialiska (beroende på hur man ser på saken) i att använda djurtarmar som förvaring för det kött som inte kunde ätas upp i närtid efter slakten. Sumererna, som höll till i nuvarande Irak, är i alla fall de första att nämna korv i skrift, omkring 3000 f.Kr. Även i Kina skrevs det om korv långt före Kristi födelse och grekerna var inte sena på bollen de heller: i Homeros standardverk Odysséen (från 700 f. kr) vinner till exempel Odysseus en tvekamp där priset är en ister- och blodkorv. 

I Romarriket under kejsar Nero var korv festmat som det i synnerhet mumsades loss på under högtiden Lupercalia, en tredagarsfest som hölls 13-15 februari i syfte att rensa staden på onda andar och boosta hälsa och fertilitet. Den tidiga katolska kyrkan ansåg kanske inte helt överraskande att både firandet av Lupercalia och det medföljande korvätandet var riktigt syndigt.

Det svenska ordet “korv” har fornnordiskt ursprung och betyder ”böjd” och ”stump”. I Sverige syns det i skrift först år 1539. På den tiden hade varje by sina egna korvsorter och kryddblandningar och eftersom internet inte hade uppfunnits än kunde dåtidens influencers som bäst sprida varumärkeskännedom till grannbyn. 

Med tiden uppfanns konserveringsmetoder som rökning, saltning och torkning, gamechangers som ledde till att det från 1600-talet och framåt utvecklades korvsorter som vi äter än idag: falukorv, medvurst och knackvurst till exempel. Men korv ansågs vara enkel föda och räknades långt in på 1800-talet som arbetarmat, bara påläggskorvarna nästlade sig in hos de högre stånden.

Faktum är att korven var otrendig långt in på 1900-talet. I Fru Saxons kokbok från 1928 stod det att “den som äter köttfärs eller korv är inte nogräknad, var sig i fråga om snygghet eller sin hälsa” och när Gustav V:s köksmästare Paul Arbin 1952 släppte kokboken Kungliga rätter innehöll den över 400 recept – inte ett enda av dem innehöll korv. 

Varmkorven uppfanns redan på 1600-talet i Tyskland då den tyske slaktaren Johann Georgehehner tillverkade en korv som döptes till “dachshund”, tax på svenska. Därifrån kommer engelskans hot dog. Inte överraskande då att en tysk immigrant sägs ha legat bakom världens första korvstånd, öppnat i New York 1871. Wienerkorven utvecklades av den tyske slaktaren Johann Georg Lahner från Gasseldorf i Franken. Han flyttade till Wien där han han utvecklade korvreceptet och döpte den till Frankfurter. Eller “wienerkorv” som de flesta kallar den.

I Sverige gjorde inte varmkorven sitt intåg förrän vid världsutställningen i Stockholm 1897 där landets första korvgubbar, som för övrigt var kvinnor, sålde korv från grytor över glödande kol. Den klassiska låda på magen-lösningen föddes någon gång efter 1908, då staten bestämde att korvlådorna inte längre fick stå direkt på marken.

På 1930-talet tog låda på magen-försäljningen rejäl fart, men under Andra världskriget blev det stopp. Försäljarna fick på grund av ransoneringen inte sälja fler än 200 korvar per dag, och bara mellan klockan 19-24 på vardagar. På 50-talet stod korvförsäljningen för nästan hälften av det kött som konsumerades i Sverige. 1972 blev det av hygieniska skäl stopp för lådorna på magen, men korvkioskerna levde kvar och frodades.

Moset då? Det ska så klart vara “hemlagat”. Men pulvermoset dök trots det upp i Sverige på 50-talet. Försvarsmakten hade problem med sin potatisförsörjning, det var potatisbrist, och kontakt togs med Herbert Felix (känd från Felix) som köpte en brittisk pulverfabrik och började leverera. Först på 60-talet sägs pulvermoset ha blivit ätbart, rent smakmässigt.

Sånger om korv
Owe Törnqvist – Varm korv boogie (1957)
Hasse Alfredsson – Blommig falukorv (1965)
Bengt Pegefelt – Köppäbävisan (1980)

Hel och halv special
Morgan Johansson var ordförande i Göteborgs kiosk- och gatuköksförening, och på 1930-talet drev hans far Albert en korvkiosk vid Vågmästareplatsen på Hisingen. Då köpte man antingen korv och mos eller korv och bröd. Albert Johansson fick 1942 besök av två unga fotbollsspelare, Conny och ”Päsa”, som beställde korv och bröd ” … men med lite mos ovanpå.” Någon vecka därefter kom de tillbaka och beställde ”en sån där special”, och därmed hade maträtten fått sitt namn.