Kreativitet och lidande hör ihop – så menar de flesta. Kristian Anttila, som genomrest ett par helveten och sex skivor, håller inte med. Djungeltrumman träffade Göteborgssonen i ett samtal om seglivade klichéer kring skapade och smärta.

Det finns en utbredd föreställning om att “man skapar som bäst när man mår som sämst”, vad anser du om den?
–Visst, att ha ett lagom brustet hjärta eller vara bakfull och melankolisk: det kan vara kreativa tillstånd. Men dom som håller denna sortens påståenden vid liv har knappast upplevt mer svårartat dåligt mående. Att ligga och riva sig i armarna och skrika i en kudde, att inte se någon ände på det som pågår, att den enda lindrande tanken är möjligheten att ta sig till Älvsborgsbron för att få slut på det man genomlider, det är något annat. Du kan liksom inte tvinga en gasell som jagas av en lejonflock att skriva ett poetiskt epos på jambiskt versmått. Vid svår ångest och panik så är en människa inte mer kreativt funktionell än en jagad gasell på en savann. Det går bara inte att ta sig samman till att skapa då.

En vanlig uppfattning är också att skapande är renande. Om vi ser tillbaka till förra årets skiva, Rum 4 avd. 81, som kretsar kring din psykiska ohälsa: hjälpte det dig på något vis att skriva den?
– Nej. Jag har gjort sex skivor nu och jag har haft likartade sjukhusvistelser mellan flera av dem. Men låt säga att man varit med om en isolerad företeelse, våld, övergrepp eller barndomstrauma. Som man sedan lyckas kapsla in i en bok eller skiva, för att lämna där och gå vidare – det kan nog vara läkande. Men de som dras med någonting utan ett före och ett efter … något suddigt, taggigt, oförklarligt som bara funnits i en så länge man minns … Jag sitter här med dig nu och är i en svårare fas i livet igen, trots att jag släppte en skiva förra året som kretsade kring det här. Att berätta betyder inte nödvändigtvis mer än att man just bara berättat. Det fortsätter.

Hur kändes det, att den hyllades?
– Det var extremt dubbelt. När folk säger att de känner igen sig i det jag berättar så vet jag samtidigt vad de kan tänkas gå igenom, hur jävla hemskt det är. Jag var tio gånger mer framgångsrik i min musik för tio år sen, men jag får tio gånger mer respons efter senaste plattan. Det säger något.

Har du ändå kunnat känna att det har varit värt att må dåligt, när Rum 4 avd. 81 och annan musik kommit ur det till slut?
– Jag resonerade så förut. Jag gjorde en intervju i samband med min debutskiva och sa nånting i stil med ”jag är beredd att gå igenom hur mycket lidande som helst för konstens skull”. Femton år och sex skivor senare tycker jag inte så längre. Ska jag summera mitt liv på något vis, ska jag slå ihop allting, så hamnar jag på minus. Tyvärr. Jag har haft fler dagar i livet när det inte är värt än tvärtom. Om man nu ska göra om sitt liv till ett Excel-ark. Ärligt talat skulle jag hellre vara en glad skit och skriva hundra kassa Bailando-plagiat per dag istället för att lida 70 procent av året och klämma ur mig något tungsint och hyllat melankoliskt popalbum. Att ha gjort det hjälper inte mig när jag mår dåligt.

Varför inte?
– Det finns inte, det är helt obetydligt. Man lever istället under trycket att nästa gång behöva göra något ännu bättre och mer uppskattat.

Du måste överträffa dig själv.
– Lite så. Att vara konstnär kommer med ett outtalat krav på sig att ständigt förnya sig själv. Så att ha gjort något bra kan också vara en belastning. Men jag inser nu att jag, när jag släppte min utåt sett tyngsta skiva, var med om den roligaste perioden i mitt liv. På så sätt bar den skivan på något väldigt bra: framgången förstärkte det vis jag ville leva på just då. Jag ville turnera oavbrutet, festa stenhårt, leva gränslöst. Jag kunde stå och sjunga låtar om att överväga att inte finnas till längre, samtidigt som jag längtade efter att dra ner tio drinkar på tio minuter och sticka på rave. Märklig upplevelse.

Har du haft någon längre period när du varit utan musik och skapande?
– Kreativitet i vidare bemärkelse är någonting jag alltid har ägnat mig åt, men jag slutade inofficiellt med musiken för kanske fem år sen.

Varför då?
– Jag blev helt knäckt efter det album jag släppte då, Djur och människor. Jag investerade otroligt mycket tid och liv i den skivan och absolut ingen brydde sig. Det var ett sånt brutalt jävla glapp mellan mina förväntningar och utfallet. Det knäckte mig. Jag såg mig om efter andra liv jag ville leva. Dels gjorde jag min kropp till ett projekt, gick djupt ner i näringslära och träning – jag låg i avantgardeforskningens framkant. Och ett tag beslutade jag mig för att bli en krigare. Jag sökte in till försvarsmakten vid 33 års ålder.

Hur gick det?
– Jag blev rekommenderad till någon sorts officersutbildning, men sen hittade de nåt i mitt förflutna och klassificerade mig som ett nationellt säkerhetshot.

Ett nationellt säkerhetshot?
– Ja, när man får högt på alla test och samtidigt har ett brokigt förflutet så drar de uppenbarligen den slutsatsen.