Ute vid Saltholmen ligger Paradiset. Det är helt sant faktiskt, restaurangen heter inte bara Paradiset utan ser till och med ut som en idyll tagen ur en Pripps Blå-reklamfilm. När jag och mina vänner sitter på 11:ans spårvagn ända till ändhållplatsen och sakta men säkert lämnar stadens myller bakom oss känner vi oss exalterade. Det känns som att vi ska ut på äventyr.

Saltholmen har, om jag ska vara helt ärlig, inte riktigt lockat mig under vinterns snålblåstkvällar. Nu bjuds vi dock på försiktigt blomstrande syren och försommarkänsla. Efter att ha strosat bort till Paradisets lokaler genom lummig grönska känns det nästan som att vi åkt på semester. Paradiset har valt att behålla den nationalromantiska stilen och det märks att de har värnat om den ursprungliga cafébyggnadens arv som sträcker sig bakåt till 1915. Väl inne i byggnaden tycks varje sak vara vald med omsorg. Antikviteter, gröna växter och gammeldags läskflaskor samsas med varandra och från taket hänger en imponerande samling lampor. 

Skärgårsluften vi hann insupa från den korta promenaden mellan spårvagnshållplatsen och Paradiset gjorde oss hungriga, så vi slår på stort. Vi får serverat en ostbricka med Monte vecchio, scamorza & parmigiano reggiano, chips med sikrom, ramslök och färskostcrème samt saltrostad potatis med matjessillcrème, parmensan och gräslök. Chipsen var goda i sin enkelhet men kanske inte förrätternas starkast lysande stjärna. Sikromen och färskostcrèmen räckte inte riktigt hela vägen och många chips blev utan någon form av topping. Dock kändes det både passande och lyxigt att kunna sitta och blicka ut mot färjeläget med guldfärgad rom och färskostcrème på sitt chips en fredagskväll. Den saltrostade potatisen hade en varm och nästintill lite söt smak som kom av matjescrèmen och gifte sig fint med parmensanen och gräslöken som bröt av den där klassiska matjessillsmaken. Ostarna var goda och passade bra ihop och parmigiano reggianon och scamorzan blev snabbt solklara favoriter från ostbrickan. 

Till förrätterna dricker vi generöst prissatta drinkar som serveras i små gulliga glas. När bartendern råkar blanda mina vänners drinkar med fel soda får de genast veta att de inte behöver betala för drinkarna över huvud taget. Här är det inga konstigheter eller sura miner och den goda servicen förtjänar en eloge. 

Amanda Båmstedt

Då vi var fyra stycken i middagssällskapet bestämde vi oss för att få ut det mesta av menyn och beställde därför in fyra stycken olika pizzor, något som varmt rekommenderas.  Maten på Paradiset är som gjord att delas med andra och när pizzorna bärs in till tonerna av italo disco blir vi inte besvikna. Vi får varsin guldfärgad sax att dela upp pizzorna med, något som underlättar i vår lilla delningsceremoni. 

På vårt bord finns en Marinara med tomat, mozzarella, sardeller, kapris och basilika, en Caricofi med tomat, mozzarella, kronärtskocka och champinjoner, en Nduja med tomat, mozzarella, nduja och basilika samt en Pomodorini med mozzarella, tomat, pomodorini arrosti och ramslök. 

Marinara och Ndujan blir snabbt våra favoriter, pizzorna har goda smaker och även om det är relativt få ingredienser är de starka, smakerna känns rena och lyfts verkligen i sin enkelhet. Det är även lite extra kul att få ta del av ndujan som en annars inte stöter på allt för ofta. Den starka och bredbara salamin är inte något för den veke men smakar himmelskt och brinner som en välsmakande eld i munnen. Caricofin är fin i smakerna men blir något mild då kronärtskockan, champinjonerna och mozzarellan är så mjuka i sina smaker. Pomodorinin briljerar i sin enkelhet men är något för oljig, det rinner från munnen från varje tugga. Mätta och belåtna kan vi dock konstatera att pizzorna höll måttet även om det finns vissa förbättringspunkter hos några av dem. Vi hade gärna sett mindre pizzakanter då en snabbt blir mätt om en ska göra ett försök att äta pizzan i sin helhet, men det är självklart en smaksak. Till våra pizzor dricker vi husets röda, ett välsmakande och enkelt vin som har ett ytterst humant pris. Paradisets meny är som gjord för att avnjuta i sällskap med andra, allt på menyn är ytterst plockvänligt och avslappnat. 

Vi börjar känna oss mätta medan vi sitter och spejar ut över solnedgången borta vid färjeläget och trots att vår mat är uppäten sedan en tid tillbaka vill vi inte riktigt bege oss bort mot stan ännu. Det är något med att åka en liten längre bit bort för en middagsupplevelse, speciellt när restaurangen ligger så vackert som Paradiset. Något säger mig att det lär bli betydligt fler besök här i sommar och det beror inte enbart på att vi inte hann testa efträttspizzan Fragola med jordgubbar, jordgubbsskum och myntasocker. Den får vi spara tills nästa gång då det är lite mer uteserveringsvänligt väder.