Peppar – en oumbärlig hörnsten i matlagningen eller rentav meningslös? Matredaktör Sara Berndtsson förklarar varför hon kommer skaffa en ny pepparkvarn enbart för den goda stämningens skull.

Det steks svamp, skalas äpplen och dricks vin. Någon gör en karamell och en annan skramlar runt i besticklådan i ett försök att hitta i någon annans kök, hitta i mitt kök. Risotton på spisen börjar bli klar, den sista buljongen hälls i och parmesanen rivs för fullt.

– Var har du svartpepparn, Sara?

– Eh, pepparn …? Tja …

Min pepparkvarn, som inhandlades på loppis i somras, har varit trasig ett tag. Istället drar jag fram en gul påse med Kockens malda svartpeppar, en grå och dammig historia. Blicken jag får av min vän är inte kul, men morteln åker snabbt fram som kompensation för att krossa de hårda pepparkornen. En annan vän ser belåten ut över tanken på att få pepprad mat hemma hos mig – för en gångs skull. Peppar verkar ha en tendens att väcka starka känslor hos andra, själv är jag ganska ljummet inställd. Jag accepterar att den finns men lägger ingen större energi på den, slående likt mitt engagemang för Melodifestivalen.

Så, nu i pepparkakstider: Piper Nigrum heter växten som förser oss med svart-, grön- och vitpeppar och den växer bra i framförallt Sydostasien. Kryddan har varit en ledande handelsvara på världsmarknaden sedan före Kristus, kostat mer än rent guld och varit en källa till rikedom och makt.

Jag förstår att hela världen inte kan ha fel, peppar är en bra krydda med sin hetta och härliga arom. För den goda stämningens skull ska jag fixa en ny kvarn, jag förstår att det är lika med att vara allmänbildad i köket. Men är det så att vi kryddar på för att vi alltid gjort det, för att alla andra gör det och för att det förväntas av oss? Ja, kanske. Att följa ett recept slaviskt är inte alltid vägen till den bästa smaken, varken i matlagning eller i livet – även om lite peppar såklart kan göra susen.