Det hade kunnat vara lite varmare, det är en kall jävla vår i år. En solig lördag på Tempelhof, det brukar inte gå att ta sig fram. Du tar upp din telefon och visar en bild som får mig att tänka på havet av förfestare i Slottis under Way Out West. Det måste vara den kyliga vinden som håller folk borta. Men där det vanligtvis samlas hundratals grillande gäng är det några hopkrupna filtomvirade figurer som precis fått fart på glöden och antagligen är lunchen nära. Det ser så mysigt ut, trots att papperstallrikarna flyger i vinden.

”Jag berättar om den skrumpna engångsgrillen som ligger i mitt städskåp”

Varje gång jag ser en uppställd grill i en park, på en balkong eller i en trädgård blir jag avundsjuk. På gemenskapen att samlas kring något som brinner, och allt som lagas utomhus smakar bättre, även om det är dränkt i en billig färdigmarinad, det vet ju alla. Jag berättar om den skrumpna engångsgrillen som ligger i mitt städskåp. Jag berättar att jag velat använda den säkert hundra gånger det senaste året. Men alla gånger har jag varit ensam så den har fått stått kvar, att grilla själv, till en person, är så nära en crazy catlady en pälsallergiker som jag kan komma.

Du får mig att lova, att nästa gång grillsuget slår till ska vi äta middag över Skype. Vi ska dela en helig grillstund tillsammans för det går inte för sig att dra ut på saker en innerst inne vill göra så länge. Sen tar jag flyget hem.

Det speciella med någon som varit ens vän i femton år är att den personen skulle kunna förstå hur något smakar genom en hackig internetuppkoppling. Det speciella med en sån vän är att den visar de bästa matställena i Berlin varje gång en är på besök. Det är en vän som pushar en att ta tag i sina drömmar, även om drömmen är något så enkelt som att säga hejdå till en skrumpen engångsgrill och tända eld på den.

Publicerades först i Djungeltrumman #40. Läs hela numret här!