Kompressions-kittad, mjukisklädd, magrutig eller livspusslande? Maria Kopp funderar över motionsspårens olika löpartyper i dagens krönika.

Nu när sommaren är slut på riktigt kryper den fram ur sina hålor. Löparen. Homo löpariensis. Du har säkert sett den, arten som visar sig i motionsspåren i stadens utkanter. För det otränade ögat kan varje exemplar verka unikt, men en uppmärksam betraktare urskiljer snart vissa typer, eller underarter om man så vill.

Först och främst, i alla fall enligt hen själv, har vi den kittade löparen. Med utrustning värd en mindre segelbåt svävar hen hurtigt fram i spåren på väg mot nya intervallrekord. Yttre kännetecken: kompressionstights, kompressionsstrumpor, ja allt som går att sätta kompressions- framför, GPS-klocka med inbyggd coach och minst fyra par skor (för olika underlag). Den kittade löparen tar sin träning på fullaste allvar, följer framstegen genom diverse diagram och låter generöst sina följare på sociala medier göra detsamma. Hen är en frekvent deltagare i motionslopp, ju tuffare desto bättre, men ses aldrig med en öl i handen efteråt – då skulle hen ju inte tagit ut sig ordentligt?

”Ingen har sett den vandrande löparen ta ett löpsteg”

Till utseendet snarlik den kittade löparen är den vandrande löparen, som aldrig setts ta ett löpsteg. Istället promenerar hen i rask takt iförd senaste Nike-kollektionen och skinande nya skor med rätt dämpning. Stavar förekommer. Denna art ses ofta parvis, ivrigt diskuterande senaste avsnittet av Bonde söker fru eller OITNB, men uppträder också ensam – då pågår den livliga diskussionen istället via telefonens headset.

Sedan har vi Rocky-löparen. Hen bär gråmelerade mjukisplagg modell större, med huvan långt uppdragen, och även kombinationen slitna fotbollsshorts över tights är vanligt förekommande. Har i 9 fall av 10 en fotbollskarriär (långt) bakom sig och försöker febrilt hålla jämna steg med sitt forna mittfältsjag, vilket ofta resulterar i en profylaxkurs-liknande andning. Men every champion was once a contender that refused to give up, tänker Rocky-löparen, och kämpar på.

”Vätskebältet har nästan vuxit ihop med den härdade kroppen”

Marathon-madamen kan såklart lika gärna vara en monsieur, och kännetecknas av obefintligt kroppsfett, väldefinierade magrutor, ett väderbitet ansikte samt en t-shirt från New York Marathon 1989. Vätskebältet är oftast från samma era och verkar nästan ha vuxit ihop med den härdade kroppen. Den här löparen har varit med om ett och annat, kör sällan ett träningspass under 20 km och förblir aktiv långt upp i åren. Hen återfinns såklart högst upp i löparhierarkin, och avundas av många.

En lika imponerande art är föräldralöparen, som varken låter föräldraskap eller husdjur stå i vägen för träningspassen. Klädseln påminner om den kittade löparens (hen har så gott som alltid utvecklats därifrån) men hen har även med sig en barnvagn i lättviktsmodell och minst en hund i släptåg. Bosätter sig helst i villa och får höga poäng i livspussel-tester.

Det finns förstås vissa (min mamma till exempel) som hävdar att alla löpare tillhör en egen art, en man inte gärna hamnar bredvid på middagar och mingel. Förstår inte alls vad de menar?

Maria Kopp är Djungeltrummans chefredaktör. Hon återfinns allt som oftast i Skatås elljusspår, iklädd träningstights med lufthål och löparskor i förrförra säsongens färg från Wiggles rea-avdelning.