I Svt:s nya dramaserie Vår tid är nu står Film i Väst för en stor del av produktionen, och mycket av utomhusmiljöerna är filmade i Göteborg. Ändå utspelar sig det hela i Stockholm, något som Aron Mikael Sik filosoferade kring redan 2016 i krönikan Klarar Göteborg en huvudroll?

Spontant räknar man filmskildringar av Göteborg på en hand. De är några fler än så men faktum är att landets näst största stad är underrepresenterad i svensk film. Av de långfilmer som helt eller delvis utspelar sig här tycks ingen riktigt fånga den rätta känslan. Sett från en teknisk synvinkel är stan idealisk. Filmkameror är ljuskänsliga och det för Göteborg så karaktäristiskt grådaskiga vädret kunde utgöra en perfekt fond för ett mustigt diskbänksdrama på Hisingen, till exempel. Här sätter bara fantasin gränser. Emellanåt går dock en Göteborgsfilm upp på bio. Några av de senaste exemplen är Rubens Östlunds omskrivna Play och ”Håkan Hellström-filmen” Känn ingen sorg.

Den senare en sagoliknande melodram som i och för sig visar upp stan men mest får den att framstå som ett färgglatt lekisland för barn. En bild som troligtvis få göteborgare känner igen sig i.

”Filmkaraktärer lever inte i ett vakuum.”

Play-regissören Ruben Östlund har i viss mån profilerat sig som Göteborgsskildrare, vilket är välkommet, men också han saknar stilistisk fingertoppskänsla för miljöer. Stadsbilden spelar ingen roll i hans filmer, bokstavligt talat. Den saknar dramaturgisk relevans. Han vill, kan eller vågar inte låta stan blomma ut ordentligt. Tonårskillarna i Play skulle lika gärna kunna driva runt i Stockholm eller Malmö.

Nu handlar inte Play i första hand om Göteborg utan om en håglös vuxenvärld men jag tror att filmen hade vunnit på att placera grabbgänget i tydliga miljöer. Vi får inte veta nåt om killarna. Filmen visar inte vad en så segregerad stad som Göteborg med unga människor? Var bor de nånstans, hur har dem det hemma? Det hade varit spännande att se. Ett av filmmediets stora förtjänster är just att man som tittare får komma karaktärerna nära, komma dem inpå livet, nästan höra hur de andas, känna deras glädje, sorg, rädsla osv. Det är något som skiljer filmen från teatern och för att lyckas med det krävs sammanhang och miljöer, gärna en stad. Filmkaraktärer lever inte i ett vakuum.

”Filmprojekt som filmas i Göteborg och Västsverige för att sedan utspelas i Stockholm. Är inte det märkligt, bryr sig inte folk inte om Göteborg?”

Men varför blir Göteborg så sällan en karaktär, en central del av en film? Samtidigt som SVT gör uppmärksammade tv-satsningar som Upp till kamp och Ettor och nollor, så pumpar regionala bolag som Film och väst och Gothenburg Studios in pengar i filmprojekt som Call Girl och Cornelis. Filmprojekt som filmas i Göteborg och Västsverige för att sedan utspelas i Stockholm. Är inte det märkligt, bryr sig inte folk inte om Göteborg? Aftonbladets Peter Kadhammar svingade sin sabel för ett tag sen och hävdade att ”Göteborg är betydelselöst”, särskilt i kulturell bemärkelse. Det framstår som ett ganska befängt hugskott i ljuset av de hyllade tv-serier om Göteborg som kommit de senaste tio åren.

För både Ettor och nollor och Upp till kamp skildrade en stad man känner igen. Den där vindpinade, regniga och gråa stadsbilden där industrierna aldrig är långt bort. De lyckades fånga människorna som bor i den och deras öden. De drog sig inte för att låta Göteborg vara en karaktär.

För Göteborg har karaktär och kan således också vara en – funkar det på tv så funkar på film. Det är bara för  landets filmmakare att kavla upp ärmarna.

Texten publicerades urpsrungligen i Djungeltrumman #25