Medelålders män i lycra.

Medelålders män i lycra, memil. De tar över mitt liv. Varje morgon trampar jag min cykel över Linnégatan, längs med Landsvägsgatan, mot Stenpiren (ja, jag tog också fel första gången och stod vid Rosenlund och såg färjan gå förbi, och ja, jag borde förstått någonting när det var sopsäckar runt hållplatsskyltarna) och sen tar jag färjan. Varje dag är jag för varmt klädd. Men det beror inte på vädret. Det beror på männen. 

Allt är männens fel. 

Allt är männen i lycras fel. De finns överallt. De cyklar från såväl Kungssten som Fiskebäck och Mölndal. De som passar på att ”träna” på vägen till och från jobbet. De som rättar varenda kotte om de cyklar på fel plats, i fel fil, åt fel håll. De som oftast får andra, lite mer normalcyklande eller gående, att kasta sig ur vägen.

”Öronmuffar likt de en hade i mellanstadiet för att påminna om Baby Spice”

Och nu när hösten börjar krypa sig på skaffar de små öronmuffar likt de en själv hade i mellanstadiet för att påminna mer om Emma Bunton, Baby-Spice alltså, än en redan gjorde. De har handskar och en benreflex så att de verkligen syns på morgonkvisten, trots att det inte är direkt mörkt än. 

Och så cyklar de fort. Eller i lagom takt. Ibland cyklar de långsamt. Men det är helt okej, för de är männen i lycra, och männen i lycra, de gör precis som de vill. De cyklar inne på området kring hållplatsen, där skyltarna säger att en minsann inte alls får cykla, och de skäller på andra som cyklar där, om de för en gångs skull valt att leda sin snabba cykel med fler än sju växlar. 

Och när de väl kommer till färjeläget om morgnarna blickar de ut genom sina snabba glasögon, under sin snabba hjälm med litet vindmotstånd, och så tränger de sig. Inte synbart, inte hårt. De stöter inte till dem som de passerar med däcken, de repar inga nya mockaskor som fotgängarna bär, de plingar inte med sina klockor. Men de tar sig förbi.

”När färjan lägger till är de först. Trots att de kanske kom sist.”

De tar sig förbi alla.

När färjan lägger till är de först. Trots att de kanske kom sist. De står och tar emot färjan som om att det är deras eget gymnasiebarn som kommit hem från något avlägset internat och sen tar de sig längst, längst fram, på yttre däck och så står de där i snålblåsten. I sina fyllda cykelbyxor i lycra, de pratar ”padding” med någon annan med synbart liknande intressen. Kanske har de tips på en billig sadelväska. De har ett eget liv och sin egen hobby.

Men de förstör.

Själv står jag kvar på färjeläget och förbannar min tafatthet. För medan färjan fylls av MEMILs blir jag kvar. Platserna är slut. Jag får ta nästa tur. Grindarna stängs. Jag står kvar i duggregnet och får ta upp bananen som ska vara mitt mellanmål för att kväva besvikelsen. Bananen är redan brun efter att ha legat i cykelkorgen, och till skillnad från männen i lycra har jag varken fickor bak på någon cykeljacka eller bananfodral.

Emerentia Leifsdotter Lund är Djungeltrummans nya krönikör. När hon inte skriver om män i lycra castar hon barn till tv-program.