Av alla basala behov och mänskliga rättigheter är mat, konst och kultur mina favoriter. Även om det första, det ätbara, är mer förståeligt att vi inte överlever utan, är resten något jag tror är nödvändigt för att ett samhälle ska bestå av bra och härliga medmänniskor.

Att se på konst eller lyssna på musik skapar ungefär samma känslor hos mig som en middag – det spills tårar över något makalöst vackert och nyfikenheten börjar bubbla som sockerdricka vid mötet med nya tankar, ideér och smaker. Första gången jag åt Rådanäs Gelato med smak av brynt smör tappade jag andan, och det gör jag fortfarande varje gång. Att dra skeden i bägaren, lyfta skeden och känna glassens mjuka konsistens i gommen, se den bärnstensskimrande färgen och uppleva smakkombinationen av två stora favoriter – gräddglass och smör – det är lite för bra för att vara sant.

”Sen kan det bara vara fint och gott, mat och konst, och det är helt okej för mig”

Likväl kan präktig performancekonst skapa samma avsky och bitter eftersmak som när det serveras en rödlistad, utrotningshotad art, eller frän, rå lök till middag.

Sen kan det bara vara fint och gott, mat och konst, och det är helt okej för mig. Det är lätt att tro att det måste finnas saker att förstå eller känna i en avancerad emulsion eller i ett videokonstverk av en Valandstudent, men det går också att se det som helt vanlig fröjdefull njutning. Det är häftigt när det händer, när den kreativa skapelsen på tallriken gör att det bultar i bröstet, när makalösa smaker får det att svaja under fötterna som bara tonårens indiepopfavoriter fått det att göra innan.

Mat för att klara dagen och konst som beskriver vår samtid och historia – båda två är saker vi behöver för att överleva.

Publicerades först i Djungeltrumman #41.