Matredaktör Sara Berndtsson funderar över människans ängslighet, och hur långt man egentligen kan vara beredd att gå för en pudding av mirakelfrön.

Det kommer ständigt nya förslag på hur vi ska bli hälsosammare, naturligare och friskare genom att äta på ett visst sätt. Om jag kollar mitt instagramflöde eller öppnar en tidning så finns det många knep att tillgå för att uppnå hälsa: en vitlöksklyfta i örat, kokosolja i håret, ingefära till cirka allt, acaí, mandelsmör och kakaonibs på gröten. Spirulina hit och rooibos dit, vetegräs till katten och i juicen.

”Borde det inte funka lika bra med raps i fejset?”

Människan är en ängslig varelse, trender kommer och går och så har det varit ett bra tag. Men hetsen på det rena och rätta ätandet med superfood och annat strunt börjar likna en manisk alkemists jakt på guld. Är det verkligen värt att gå över lik, ja eller skeppa frön från Mexico för en chiapudding? Många av de hyllade produkterna är omöjliga att producera i vårt klimat. En vajande palm med kokosnötter har i alla fall inte jag sett i Sverige men det är enkelt att producera andra naturliga oljor här. Borde det inte funka lika bra med raps i fejset?

Niklas Ekstedt och Henrik Ennert släppte boken Den blå maten förra året med recept från blå zonerna, platser i världen där människor rent statistiskt lever längre och är friskare. Både Sardinien och Småland ingår i det blå och färska råvaror i säsong, att inte gå i pension och att äta lite av allt verkar vara grejen. Att leva efter de förutsättningar vi har här i Norden och fundera på vad en egentligen behöver stoppa i sig för att överleva och inte för att överträffa andra, passa in och styras av kapitalistiska trender skulle nog många må bra av. Kanske kommer jag testa, men först ska storpacket av mirakelfröet chia ätas upp, och det kan ta ett tag.