Jonas Lundqvist hoppar, skriker, och uppvisar oväntade likheter med en viss allsångslegend på ett fullknökat Pustervik. För övrigt har han aldrig varit bättre.

För ett tag sen slog Little Jinder i en intervju fast att den svenska musikindustrin ”är så jävla Lasse Berghagen”. Citatet kom och citatet gick, så som citat gör.

En månad senare står Jonas Lundqvist på Pustervik och drar upp samma fras i vårt kollektiva medvetande igen. Här är nämligen något ni aldrig trodde ni skulle höra: den forne Bad Cash-medlemmen har en hel del Lasse Berghagen i sig.

Jonas Lundqvist bär visserligen få yttre attribut som skvallrar om majestätet hos den forna allsångsledaren. Han hävdar själv att George Costanza är en stilförebild och har nog väldigt rätt i det – men han är en lika obestridlig entertainer som Berghagen.

”I den ettrige Härlandasonens kropp ges ingen tvekan något tillträde”

När publiken sträcker upp sina händer fångar Jonas Lundqvist varenda en trots att det inte är möjligt, och i den ettrige Härlandasonens kropp ges ingen tvekan något tillträde: han vägrar vika från publiken varken med blick eller höftrörelser. Ni vet när en katt får ett sånt där ryck från ingenstans och bara springer över soffan upp i taket, under sängen, upp i hyllan? Med samma kaosartade spänst rör sig Jonas Lundqvist över scen.

Detta är en kväll när stora låtar som Lyft och Försvinn är större än så, när det material som vanligtvis skulle kunna ställas till kategorin ”bra” plötsligt blir ”nu ler alla lite fånigt och nån bredvid sänkte sin öl i ett svep och var tvungen att ta spjärn mot en pelare”-bra. En kväll när vissa av Lundqvists svagare, äldre spår har gått och blivit alldeles överkomliga.

Ja, för få är väl de som skulle invända mot att nysläppta skivan Vissa nätter, anledningen till att lokalen är trång som en makaronilåda, på alla vis är det skarpaste han skrivit. Och utan några högre pretentioner men med aggressiviteten hos en tjur drar Lundqvist ur sig sin nya ammunition. Första kvarten är som upplösningen i Die Hard – turbulent, fokuserad, enastående.

”Att ha kontroll men att spela som om det vore precis tvärtom”

När sedan det gamla materialet ska ställas mot unga, melodiska dödskyssar som Pengar på fickan, eller autobahn-valsiga Vissa nätter (herregud vad den lyckas hacka sig in ikväll), framstår det tyvärr som något härjat. Angenämt, men lite avlägset. 

Och konserten seglar oupphörligen mellan nu och då, de två perioder som bor i artisten Jonas Lundqvist. Dagens illusionslösa 35-åring, och den gamla funk-skallen som sov på taken och levde ett liv med strukturen hos en papperskorg någon har satt eld på och spytt i.

Under lite för långa partier har Jonas den yngre tolkningsföreträdet, och vore det inte för aftonens olympiska energinivåer och bandets yviga precision – att ha kontroll men att spela som om det vore precis tvärtom – hade du kanske tröttnat.

Men när konserten går mot sin utplåning har inte Jonas Lundqvist slutat skrika ”Kom igen!” mellan varje textrad, och du har inte slutat svara. Och just där sträcker Lundqvist ut sin hand och når Berghagens: när andra måste manipulera fram uppriktig glädje förmedlar han det som om inget vore lättare, som om inget vore viktigare.