Djungeltrumman har startat sopp-patrull. Vi börjar en kort promenad från kontoret och tittar in på Soppdax, där tiden verkar stått stilla och det gäller att vara på plats innan 12 för att slippa slåss för sitt liv och sittplats.

Det är som att tiden stått still. Fast vi har för oss att det hette soppköket först? Eller är det bara ett påhitt så här i efterhand? Tomatsoppan ”provencale” finns kvar i alla fall, och basilikabrödet. Och som den vanemänniska jag är tar jag det den här gången också. Maria väljer den indiska spenatsoppan.

För 65 kronor får vi soppa, hembakt (?) (varmt är det i alla fall) bröd och sallad. Påfyllning av soppa kostar 10 och påfyllning av sallad 15, ett extra bröd kostar 5 kronor. Blygsamt likt en kommunal skolmatsal.

Vi slår oss ner, tacksamma över att den största förändringen verkar vara att de nu tar emot kort.

Vi dricker citronvatten och konverserar, klockan är bara lite över elva och det är ganska tomt i den gulmålade källaren, sakta men säkert fylls det på. Personalen ställer en handskriven lapp med ”reserverat” på bordet bredvid oss och några påsklovsfirar-sällskap kommer in de också.

Maten då? undrar du nu, jodå, tomatsoppan smakar precis som tidigare, gott, och mättande, kanske kunde de ha saltat lite mer, men det är ju enkelt löst. Och den indiska soppan då? Där går vi på båten, den smakar mjöl, och känns mjölig, eller sandig, det är tur att det finns någon slags matvete-sallad att fylla ut magen med för Maria. Men bröden! Bättre soppbröd får en leta efter, i alla fall för en sisådär 5 kronor eller som tillbehör (Alexandras i saluhallen kan slänga sig i väggen).

När klockan strax är tolv har vi ätit upp allt, brutit våra bröd och skrapat salladstallrikarna. Hur vi känner oss? Mätta och hyfsat nöjda ändå, speciellt eftersom vi har 35 kronor kvar innan vi bräcker den psykologiska hundrakronors-gränsen. Helhetsintrycket? Lite mycket skolmatsal kanske… Dukarna hade inte behövt matcha väggfärgen och det hade kanske gått att få in någonting i lite mer neutral färg. Stengolvet och betongväggarna gör att det ekar likt Skårsskolan på 90-talet, och då pratar vi inte ens Skårsskolans matsal, utan dess källarbibliotek. Det hade gått att göra någonting åt inredningen och känslan, utan att förstöra konceptet på 65 kronor för en helt okej lunch.

Hit går du inte för miljön, men för en prisvärd lunch. Tar du med dig soppan ut på gatan ala ”take away” så är du nog en riktig vinnare! Då får du både fin miljö, sol och god mat!

Bonus! Det finns vegansk soppa! <3