Ikväll spelar Makthaverskan på Festival Del Mar. Djungeltrumman träffade en av bandets medlemmar, Hugo Randulv, och försökte bland annat luska ut lite mer om nya skivan. Det gick sådär.
Vi får går runt i 20 minuter och leta efter en plats att sitta på, Hugo Randulv är rädd för spöken. Men han säger att jag inte får skriva det, vi har rundat en stor kyrkogård i nästan en halvtimme ”av respekt.. respekt för andarna”. Om ungefär 24 timmar står Göteborgsbandet Makthaverskan på Festival Del Mar ute på Asperö, som tvådagarsfestivalens största akt.
– Det är liksom gött att spela i Göteborg, men ändå inte i Göteborg, menar Hugo när vi hittat en bänk. Sen kan vi testa nya låtar, det blir nog tre, kanske fyra stycken.
Det har viskats om det, men inte mycket handfast har egentligen sagts: Makthaverskan arbetar med nytt material. Hugo vill berätta mer än vad han får.
– En låt kallar vi Onkel. Men det får jag nog inte säga.
Onkel?
– Japp. Och en annan låt 50-talsbruce. Sen får jag inte säga mer. Eller en låt kallade vi Hångellåten innan, det var långt innan Little Jinder kom ut med den.
Carl, en av Hugos kompisar i prydliga glasögon, invänder att Little Jinder kanske också skrivit på sin Hångellåt ett tag. Hugo, inte fnyser, men ser nästan stött ut.
Nu när jag tänker på det, du skrev en grej när Freddie Wadling dött där du nämnde Little Jinder som exempel på hur dagens musiksmak är sämre, är det så?
– Nej, inte alls. Jag tycker tvärtom att hon är ganska go!
Är du ändå inte lite av en elitist när det kommer till musik?
– Folk tror alltid att jag är någon slags musikfascist, men det är jag inte alls.
Ni var på turné i USA för inte särskilt längesen. Vad lyssnade du på i bussen mellan spelningarna?
– Prefab Sprout. Och några noise-kasetter. Det låter ungefär såhär. Vänta.
Hugo krånglar upp mobilen ur fickan och sätter på en låt som påminner om Abu Ghraib-fängelset.
– Jag älskar det här.
Kaskader av oljud väller fram ur mobilen.
Makthaverskan har hållit på ett bra tag nu, åtta år, vad får ni ut av att spela ihop?
– För oss i bandet tror jag att Makthaverskan fyller ett livsviktigt syfte. Det ger oss en slags trygghet. Sen tycker jag personligen att Makthaverskan behövs i dagens svenska indiepopmusikklimat. Eller inte bara i det svenska.
Nej, ni är nästan mer ett band av internationellt snitt numera.
– Jag vill hur som helst hoppas att vi är ett litet alternativ till all förutsägbar tråkig svensk musik.
Varför håller du själv på med musik? Du spelar i typ 100 band.
– Jag har aldrig varit bra på något annat. Jag har försökt plugga, har försökt jobba. Men det är musiken som har gått bäst, och som jag alltid tyckt mest om. Jag har alltid haft ett väldigt, typ, levande intresse.
Musiken byter skepnad. Om den tidigare lät som att tortera ett flygplan så har den nu övergått i två ekorrar som sliter sönder varandra inne i en postlåda.
Var kommer ditt musikintresse ifrån?
– Jag vet inte riktigt faktiskt. Mina föräldrar är ganska ointresserade av musik. Eller pappa är ju förresten intresserad, han har spelat in Loks första skiva.
Lok? Som i ”Lok står när dom andra faller”?
– Japp. Men intresset kom nog från mig själv.
Varför har er trummis Andreas Wettmark döpt om sig till Mojk Brutus på Facebook, förresten?
– Ah, det var bara en kul grej.
Slutligen: Vad tycker du saknas idag inom Göteborgs musikscen?
–Jag saknar ändå kreddigheten i att vara en inbiten popnörd som fanns tidigare.
Musiken stegrar.
– Jag vill att det ska vara lite pretentiöst.
