Marguerite Duras skriver samma berättelse om och om igen. Hon rör sig i ett litterärt landskap där ingenting händer, men allting händer. I hennes texter råder en våldsam tystnad där laddningen ryms i det outtalade.

Det är ett slags frånvaro som skildras, och som figurerar även i hennes genombrottsroman Moderato cantabile (1958), vars titel anspelar på musiktermen för det måttliga och sångbara. En sorts antites till all den erotik, våld och död som utgör Duras särskilda dramaturgi.

I romanen möter vi Anne Desbaresdes, en uttråkad borgarhustru som ägnar dagarna åt att släpa sin son till pianolektioner i huset där de bor. En dag råkar hon bevittna ett passionsdrama där en man skjuter sin flickvän på ett kafé. Efteråt är hon sig inte lik. Hon börjar söka sig ut: till folket på gatorna, till larmet och bardisken. Anne möter en av sin mans anställda, Chauvin, som också bevittnat mordet. De börjar tala med varandra. I sällskap av den lille sonen dricker hon mer vin än hon egentligen tål. Hon ägnar sig åt det som så många manliga flanörer gjort innan henne: söker, dagdriver, vandrar planlöst längs Boulevard de la Mer, dricker i dagsljus. Alltid med sonen närvarande. Ett barn hon förväntas lära den perfekta tonen, varken för hög eller låg, det sångbara. I detta misslyckas hon. Duras tillåter henne göra det.

För vad Duras gör om och om igen, är att hon skriver fram ett slags gränslöshet. Hon grumlar det mänskliga sinnet, berusar och bedövar. En på många vis befriande förvandling.

Moderato cantabile ges ut som nyutgåva på Modernista med ett förord skrivet av Kristoffer Leandoer och i översättning av Marianne Lindström.