Porträtt av de stora konstnärerna är vanliga – och oftast ganska likadana – på vita duken. Starkt skådespel och snygga periodskildringar, men sällan färglagda utanför linjerna. Frida (2002), Basquiat (1996) och Afterimage (2016) är alla fläckfria verk, men också lite tråkiga.

”Filmen är avantgarderegissörens mest konventionella, men han tar sig ändå unika konstnärliga friheter”

Då är queeraktivisten och musikvideomästaren Derek Jarmans biografi över barockmålaren Caravaggio desto mer av ett konstverk i sin egen rätt. Filmen är avantgarderegissörens mest konventionella, men han tar sig ändå unika konstnärliga friheter. Exempelvis brukade Caravaggio själv tydligen klä sina bibliska motiv i samtida 1600-talskläder – ett grepp Jarman speglar genom att stänka in anakronismer som lastbilar och miniräknare i handlingens renässans-era-Italien.

Bonus: Tidiga filmframträdanden för de då okända Tilda Swinton och Sean Bean. Caravaggio (Nigel Terry) ligger med båda, vilket resulterar i svartsjuka, intrig och blodspill.

Publicerades först Djungeltrumman #41.