En kulinarisk trend som kryddar filmvärlden med jämna mellanrum är Det Bokstavliga Folkköket. Från Soylent Green (1973) till The Neon Demon (2016) är folk som äter folk alltid ett pålitligt inslag av chock, då akten både som tabu och som våldsform är precis lagom absurd för att balansera på gränsen mellan obehag och underhållning.

Möjligtvis misslyckades balansakten i den italienska kannibalvågens mest ökända found footage-film Cannibal Holocaust (1980) – då regissören Ruggero Deodato arresterades efter premiären på misstankar om att faktiskt ha låtit mörda sina skådespelare i realismens namn. Men i backspegeln är den mer obehaglig på grund av sitt verkliga våld mot djur än sitt fejkade mot folk.

”Den fantastiskt fotograferade Delicatessen (1991) är en kolsvart kannibalkomedi förlagd till ett post-apokalyptiskt faux-femtiotals-Frankrike”

Fjolårsfavoriten Raw (2016), Julia Ducournaus debut som gick upp i Sverige på senaste GIFF, visade också att köttsliga lustar fortfarande blir bra underhållning – och Frankrike hade redan tidigare rutin i genren tack vare Amelie-regissören Jean-Pierre Jeunets första film. Den fantastiskt fotograferade Delicatessen (1991) är en kolsvart kannibalkomedi förlagd till ett post-apokalyptiskt faux-femtiotals-Frankrike och kanske den visuellt vackraste skildringen av människoäteri hittills. Fast med kraftig konkurrens från The Cook, the Thief, his Wife and her Lover (1989), Peter Greenaways blodröda lust-och-hämd-mästerverk med en magnetisk Helen Mirren, en motbjudande Michael Gambon och ett oförglömligt klimax.

Publicerades först i Djungeltrumman #40. Läs hela numret här!