I månadens filmtips leder Henrik Boström oss ut på en färd i ren, oraffinerad galenskap, med skådespelaren Klaus Kinski och regissören Werner Herzog.

En maktlysten myterist med megalomani. En godhjärtad gummibaron med gränslösa drömmar. Och så filmhistoriens mest sexuellt frustrerade Dracula. I de fem filmer som demonregissören Werner Herzog och den faktiska demonen (?) Klaus Kinski gjorde tillsammans är titelrollerna alla överdimensionerade personligheter. Ändå kan de knappt mäta sig med den vildman som gestaltade dem.

Klaus Kinski hade precis gjort sig ökänd för en frenetisk scenmonolog där han utgav sig för att vara Messias, då Herzog erbjöd honom rollen som storhetsvansinnig conquistador i Aguirre – Guds vrede (1972). Inspelningen i Anderna var en katastrof, men vad som fastnade på film är kanske det mest fängslande, frisläppta porträttet tänkbart.

Herzog och Kinski hatade varandra passionerat, ändå fortsatte deras bromance/ärkefiendeskap i vampyr-remaken Nosferatu och svartsjukedramat Woyzeck (båda 1979). Och som om de inte lärt sig något alls återvände de sedan till den sydamerikanska vildmarken för att genomföra sitt allra mest idiotiska (och bästa) projekt: Fitzcarraldo (1982). Filmen där Kinskis karaktär tar en amazonsk genväg med sin ångbåt genom att släpa den över ett berg. Kanske mest känd för att Herzog iscensatte detta med noll procent filmmagi – utan helt enkelt bara tvingade teamet att släpa en ångbåt över ett berg.

Även det sista, svagaste samarbetet, Cobra Verde (1987), innehåller en nästan omänsklig central prestation. Och det blir åter svårt att bedöma om Kinski skådespelar Gröna Kobrans söndersmulade psyke – eller faktiskt själv upplever det som verklighet. Tillsammans med sina fyra föregångare, och följd av dokumentären Min bäste ovän (1999), kompletterar den en helkväll av geni och galenskap.