I månadens boktips bjuder Henrik Boström på några väl valda självporträtt av drömfabriken Hollywood.

Den så kallade Amerikanska Drömmen gestaltar Hollywood helst genom ett självporträtt. Kanske för att manusförfattare som försöker lyckas i Tinseltown ibland inte har fantasi att skriva om annat än “manusförfattare som försöker lyckas i Tinseltown”, eller kanske bara för att ursäkta palmerna i bakgrunden av alla utomhusscener. Men det kan ofta bli riktigt bra – förutsatt att kameran riktas mot den desillusionerade bakisbesvikelse som uppstår efter uppnådd framgång. Typ som Billy Wilder gjorde i Sunset Boulevard (1950) och Fedora (1978).

”Vägen upp genom showbiz kan vara kul i några minuter, men att bygga hela handlingen på den biten blir lätt en själlös våt borgardröm”

På senare år har det återgivits allra bäst i serier, såsom bitterljuva BoJack Horseman (2014), cyniska Curb Your Enthusiasm (2000) och fascinerande Feud (2017). Den sistnämndas handling kretsar också kring inspelningen av klassiska What Ever Happened to Baby Jane? (1962), en tragisk historia som även den tar avstamp i svunnen stjärnglans.

Att börja i andra änden, däremot, lyckas desto mer sällan. Vägen upp genom showbiz kan vara kul i några minuter i mitten av Singin’ in the Rain (1952), men att bygga hela handlingen på den biten blir lätt en själlös våt borgardröm. Det gjorde till exempel de knappt endimensionella huvudpersonerna i La La Land (2016) helt omöjliga att sympatisera med. Och bara för att bevisa att inte heller televisionens guldålder alltid levererar – så visade Entourage (serie 2004, film 2015) att karaktärer i Larry David och BoJacks anda är smärtsamt ointressanta under tiden deras stjärna stiger.