Det är en tid av kapitalism, klassklyftor och allmän rysskräck. En tid då rika blir rikare och fattiga fattigare. En tid, då den fria världens mäktigaste människa är en girig gammal gubbe vars cv endast har märkbar kredd i nöjesbranschen. Vi pratar – såklart – om 1980-talet.

Just en sådan värld kan behöva berättelser som Min sköna tvättomat från 1985. Här är en historia som kritiserar sin samtids Thatcherism, och samtidigt spelar efter dess regler. Vår huvudperson Omar (Gordon Warnecke) är både ett barn av det England han lever i och sitt pakistanska arv. Hans far är socialist, journalist och alkoholist, som längtar tillbaka till öst.

”En ganska enkel berättelse, lika aktuell nu som då”

Hans farbror är totala motsatsen och tar alla nyliberalismens tillfällen att knipa pennies från än mer utsatta grupper. Omar själv befinner sig någonstans mittemellan, då farbrodern erbjuder honom att rusta upp och driva ett gammalt dygnet-runt-tvätteri. Samtidigt förväntas han också uppvakta sin kusin Tania (Rita Wolf), fast i hemlighet älskar han Johnny (en peroxid-blonderad Daniel Day-Lewis) som har högerextrem bakgrund och hänger med nazi punks.

Men trots alla kolliderande kulturer, trots rasism, homofobi och en ekonomisk politik som ställer grupper mot varandra, så är Stephen Frears tvättbänksdrama också en ganska enkel berättelse, lika aktuell nu som då. Om kärlek. Om familj. Om tillhörighet. Och om torktumlare.