Henrik Boström har sett Tangerine, en film som förvisso utspelar sig i Hollywood, men som är allt annat än en Hollywoodfilm.

Julafton i Los Angeles. Kameran leker med vackra färger, men inga av dem är bekanta från de högtidsfilmer vi är vana vid. Det kaliforniska klimatet strålar snarare av sådana nyanser som citrus-titeln anspelar på, och mitt i mandarinljuset möts två sexarbetare på ett café. Den ena, Sin-Dee, har precis avtjänat ett kortare fängelsestraff. Hennes vän, Alexandra, kommer snart att avslöja något som ska utlösa en högoktanig, högklackad jakt genom den brandgula julaftonskvällen.

”En frisk Stilla havs-vind av icke-normativt äventyr i julfilmsgenren”

Tangerine utspelar sig i Hollywood, men den är allt annat än en Hollywood-film. Detta märks mindre på produktionsvärdena, trots att filmen spelades in på tre Iphones utan en konventionell filmkamera i sikte, och mer på att de båda huvudkaraktärerna är transpersoner som faktiskt också får gestaltas av transpersoner (Kiki Rodriguez och Mya Taylor). En tröskel allt vad Hollywood heter verkar ha ofattbart svårt att kliva över.

Produkten känns både förskönande, då Tangerine är skamlöst snygg för att rent praktiskt vara en mobilfilm, och samtidigt verklig i sin skildring av ett sällan representerat sammanhang. En frisk Stilla havs-vind av icke-normativt äventyr i julfilmsgenren.