Hiphopens hörnstenar är som bekant lyriken, musiken, dansen och bildkonsten. Kultklassikern Wild Style innehåller alla fyra, men i förgrunden finns den sistnämnda, då vi följer graffaren Zoros vardag bland mc:s, dj:s och b-boys i åttiotalets Bronx.

Charlie Ahearns film är främst ett skyltfönster för tidig hiphop. Det är en sorts skriptad dokumentär där gatukonstnärerna Lee Quiñones och Lady Pink spelar ungefär sig själva, men viss handling uppstår när subkulturen uppmärksammas av en trendkänslig skribent i form av galleristen Patti Astor – som även i verkligheten lyfte graffitin i finare salonger. De flesta medverkande är just samtida nyckelpersoner som gör lätt beslöjade varianter av sig själva, och skådespeleriet håller genomgående kass klass. Men produkten blir otroligt genuin.

”Som bikaraktär syns där exempelvis en mytologisk version av Grandmaster Flash”

I dagarna droppar också andra delen av Netflix-serien The Get Down, som snyggt lyckas återskapa erans känsla, fast i en påkostad och stiliserad drömversion av samma Bronx. Som bikaraktär syns där exempelvis en mytologisk version av Grandmaster Flash, vilket speglar dj-pionjärens verkliga gästspel i Wild Style, och serien funkar allmänt bra som ett dramaturgiskt komplement till filmens realism.

Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #38