De har gått vidare till semifinal i musiktävlingen Emergenza, på onsdag spelar de på Västerhus och i sommar ska de göra helt ny musik. Vi har pratat med Anton Fristäter som är en av medlemmarna i Göteborgsbandet Calliope.
Tjena Anton! Vad gör du just nu?
– Jag sysslar mycket med musik, jobbar på flera olika projekt just nu. Jag har just börjat jobba heltid, så jag försöker tråckla ihop det med musiken och mitt Dj:ande så gott det går. Snurrar plattor på både Sticky Fingers och Pustervik, så det är mycket kul grejer på en gång. Calliope är naturligtvis prio ett förstås.
Berätta, vilka är Calliope?
– Vi är en brokig grupp av personer som kommer från väldigt olika genrer. En classic rock-virtuos på gitarr, en ruskigt duktig indieboy på trummor och två nya grymma rekryter på bas och orgel. Bandet har gått igenom många förändringar sedan allt började, men fokuset och genren är detsamma.
Hur bildades ni?
– Calliope fick form under hösten 2015 när jag bodde och jobbade i Berlin en tid. Jag hittade en uppsjö av ny musik och blev inspirerad att starta ett psykrockband med fokus på noggrant skrivna, mer poppiga och strukturerade låtar i stil med The Beatles och The Doors. Jag var redan då lite trött på soundscapes och 20 minuter långa synt-jams. Visst, det är kul ibland, men det kan verkligen bli för mycket av det. Det är en helt annan femma att skriva en tre minuter lång låt med fyra ackord som sitter fast i lyssnarens huvud i en månad. Jag ville röra mig bort från Sveriges personlighets- och imagehets, och bestämde mig för att låta själva bandet och musiken stå i centrum. På ett sätt är det ett soloprojekt, där Calliope är artisten, och vi är kuggarna i maskineriet som håller allt snurrande och musiken spelande. Musiken är vad vi producerar, vad vi har som syfte och ser man det på det sättet är allt annat mindre väsentligt.
Och ni ganska nyligen släppt er första EP, berätta om den!
– Den består av fem spår som spelades in i höstas och vi är så otroligt glada och stolta över att äntligen kunna släppa den! Den är inspelad i en studio som råkade ligga vägg i vägg med vår replokal, av en väldigt talangfull person som heter Simmel Åslund. Studio Syrafabriken, det är där magin händer! Alla huvudinstrument är inspelade live i samma tagning, med sång och annat smått och gott pålagt i efterhand. Det var riktigt inspirerande och roligt att jobba på det sättet, en blandning av den gamla skolans livesessions och det mer moderna sättet där man klistrar ihop allt eftersom. Man känner verkligen rums-känslan och energin av människorna som sitter och spelar på ett helt annat sätt.
Du skriver all musik vad jag förstått det som, vad inspireras du av?
– Sound är kung! Och hooks är… drottningen eller något sånt. Vi spelar någon slags psykrock, brukar jag säga, men vi försöker alltid gå en balansgång mellan den tyngre amerikanska rocken och det jazziga, psykadeliska soundet The Beatles populariserade efter de strukit runt i Indien och tagit massa syra. Vad blir det för något? Desert Jazz? Psych pop? Det är kanske dags för rocken att börja öronmärka subgenrer stenhårt á la metalmusiken. Men det som är allra viktigast för oss alla är att du ska känna soundet i fingertopparna när du lyssnar. Den dammiga Hammonden, sjungande elgitarrer, dimmiga, droppande sångstämmor – allt det där ska slå en innan man ens börjar lyssna på texten. Om man sedan på raderna kan man höra teman av förlust, ånger och hopp.
Ni har ju gått vidare till semifinal i musiktävlingen Emergenza, hur känns det?
– Det känns fantastiskt! Det är så roligt när vi verkligen kan komma ut och spela för vår publik, känna energin och ge allt vi har. Vi laddar upp med både gamla och nya låtar och kommer bjuda på ett riktigt grymt och lite annorlunda set! De flesta skruvar upp i andra halvan men vi skruvar ner, det kommer bli spännande.
Har ni några andra nyheter på gång?
– Vi har börjat spela in vårt andra projekt nu, vilket kommer bli i en annan form än vår EP, och vi tror att musiken kommer visa en annan sida av oss. Vi hoppas ni kommer digga det!
Lyssna på Calliopes nya EP här.
