I det lilla utrymmet mellan tvättstugan och skrubben trängs det just nu tre-fyra personer. Ingen av dem har känt varandra längre än ett par dagar. Ytterdörren öppnas och ytterligare en person kliver in i den smala hallen. Astrid vänder sig om och sträcker fram handen.

– Hej, Mathilda, säger Mathilda och varpå Astrid svarar detsamma.

Astrid och Mathilda är två av de sju kollektivmedlemmar som håller på att göra sig hemmastadda i den just nu smått kaosartade 70-talsvillan i Krokslätt.
– Du kom perfekt, säger William. Idag är vi fem av sju personer på plats, det är nytt rekord. Och dessutom första gången Astrid och Matilda ses, förklarar han.

Det har inte gått mer än två veckor sedan William fick tillgång till sjurummaren i Krokslätt, men redan nu ser man att saker har börjat falla på plats. Tapet har rivits, golv har lagts, väggar har spacklats för att sen målas. Men fortfarande har gänget mycket kvar att stå i.
– Jaja, jag vet, du är inte den första som säger det: “det har potential”, säger William och skrattar medan han tar täten uppför trappan.

Är det en del av dealen, att man ska vara med och röja och renovera? frågar jag medan han öppnar dörren till den vildvuxna trädgården på baksidan och vi kliver ut på gräset.
– Faktiskt inte. Tro det eller ej, men det har bara fallit sig naturligt att alla har velat vara med när huset tar form.

William gestikulerar och pekar upp mot slänten.
– Jag tänker att vi skulle kunna bygga ett däck här, något härligt trädäck där man kan sitta och äta tillsammans, säger han och och fortsätter:
– Bambun vill jag behålla, och fruktträden såklart, men annars vill jag röja och göra plats för odlingar.

Är du aldrig orolig att du tagit dig vatten över huvudet?
– Inte längre. Det kändes såklart helt vansinnigt när jag precis hade skrivit på, men nu när vi börjar bli hemmastadda och det syns att saker och ting har börjat hända är jag så glad att jag gjorde det. Du skulle se hur det såg ut för ett par veckor sedan, det är helt sjukt vad snabbt det har gått. Givetvis finns det mycket kvar att fixa med men jag har många år framför mig, förklarar han.

Du tänker långsiktigt? frågar jag medan vi går in mot köket. Utanför badrumsdörren sitter Arturo på knä med en bit tapet och en stor vinkelhake på golvet framför sig.
– Ja, nu är det mitt och här vill jag bo länge. Jag föreställer mig att jag blir en sån person som har ett projekt om året: fixa trädgården, renovera balkongen, byta köket. Jag antar att jag är vuxen nu, säger han och skrattar.

Vad tycker du om de här förresten? Han nickar mot det bruna blomprydda 70-talskaklet i köket och ler medan han plockar fram två kakpaket ur skåpet ovanför. Han tömmer dem i varsin skål på bordet.
– Det är ju såklart omöjligt att veta innan hur saker och ting kommer att utvecklas och jag tänker att vi tar allt som det kommer, husregler, städschema, allt det där, det reder sig med tiden. Även fast man gärna vill tro det, så kan man till exempel inte förutspå hur vi alla kommer att fungera tillsammans. Alla grupper är ju olika, och i den här är det 49 helt nya relationer som ska byggas upp.

49?
– Ja, vi är sju personer, och alla sju kommer att ha olika relationer med varandra. Hur som helst så tänker jag att vi är alla vuxna människor som var och en vill göra sitt bästa för att alla ska trivas. Det utgår jag ifrån. Främst kanske eftersom att vi alla valt ett kollektivt boende framför andra typer, säger William och fortsätter:
– Det är det som gör vårt kollektiv lite speciellt. Ingen av oss bor här gör det tillfälligt eller i brist på bättre alternativ, utan vi har alla gjort ett aktivt val att bo tillsammans.

“Jag tror att de flesta av oss mår bättre av att bo flera under ett och samma tak.”

William sätter sig lutad mot väggen och berättar att både Astrid, Matilda, Jenny och han själv alla har hyrt ut, avsagt sig eller sålt sina tidigare bostäder, av just den anledningen – för att de hellre vill bo kollektivt.
– Man får ett större perspektiv på saker och ting. Jag tror att vi alla är överens om att det helt enkelt är både roligare och mysigare. Om man trivs tillsammans vill säga, för den ensamheten och det utanförskapet man kan uppleva i en grupp som inte fungerar, det är oftast mycket värre än att vara för sig själv.

Arturo som släppt vinkelhaken och gjort oss sällskap i köket slår sig ned stolen bredvid.
– Jag kom till Sverige för plugget, och då blir det ju lätt att man hamnar i ett rum eller egen studentlägenhet, men jag hade hört så mycket innan om att många svenskar blir deprimerade av mörkret om vintern så jag tänkte att det måste ju bli ännu värre om man bor för sig själv, så det kändes inte alls lockande för mig, berättar han.
Inte helt oväntat verkar gruppen vara eniga. Astrid, som också hon har tagit plats vid det gemensamma matbordet, berättar att inte heller hon trivdes med att bo ensam.
– Jag köpte min lägenhet för ett drygt halvår sen, men när det här dök upp bestämde jag direkt för att hyra ut. Det finns ju de som tänker att det är ett steg tillbaka och en del som undrar hur man resonerar. Jag menar jag är trettio år, ingenjör och äger dessutom en bostadsrätt – att bo kollektivt är ju ofta något folk gör som student, eller när man är yngre och inte har något alternativ. Men såklart, det är ju också många som har varit väldigt positiva till det hela också.

Vi sitter länge samlade runt bordet och hinner gå igenom både köksmöblemang och Mathildas första dag på jobbet. Gång på gång konstateras att det är väldigt trevligt att bo tillsammans. Någon kommer och någon går, någon lagar mat medan en annan pluggar, någon röjer i trädgården och en annan på rummet.
– Det kanske låter konstigt, men jag kan tänka mig att bo kollektivt som familj också. Jag har så svårt för traditionen med kärnfamilj. Ju fler föräldrar desto bättre eller? Så ses alla i köket, umgås och sen kan man stänga dörren om sig när man vill eller behöver, säger William och fortsätter:
– Vi människor är inte gjorda för att bo själva. Att bo kollektivt är givetvis inte ett direkt recept på lycka, men jag tror att de flesta av oss mår bättre av att bo flera under ett och samma tak.