Få personer i Sverige är förknippade med ett band på det sättet som Marcus Birro är förknippad med Sisters of Mercy. Nu kommer de legendariska gamla depprockarna till Sverige för första gången på sex år och gör tre spelningar, vi ringde upp Marcus Birro och pratade om hur han kände för sina gamla husgudar.

Vi måste börja med den självklara frågan vilken eller vilka Sisters of Mercy konserter ska du se?
– Jag bor ju i Stockholm numera så det får bli här på lördag och det får räcka med att se dem en gång för så jävla bra är de inte längre.När jag såg dem i Göteborg -06 på Trädgår’n var det så jäkla dåligt att jag gick innan det var slut. Jag har förstått att de har blivit bättre live sen dess, så jag hoppas det är okej på lördag.

Berätta om din favoritspelning med Sisters of Mercy.
– Det blir ju längesen. Jag har en komplicerad relation med Sisters of Mercy, de är som någon man var jättekär i när man var ung som inte har åldrats med värdighet. Utan istället har de åldrats till en gammal gnällig tant med en dramatenväska, som kör på en med vilje på trottoaren. Det har ju minst sagt gått upp och ner i nivå genom åren. Jag såg dem i Stockholm -91, vi åkte tåg upp från Göteborg och då var det helt otroligt. De är inte så bra längre men jag älskar dem och de har varit otroligt viktiga för mig och för hela genren.

”Det är ju inte varje dag en 45-åring kan gå runt i en läderjacka med sitt eget namn i Tipp-ex på ryggen, så man får ju passa på.”

Tidigare i år så räddade Fredrik Strage din gamla läderjacka, när den auktionerades ut på Tradera, kommer du bära den på spelningen?
– Självklart, men jag är väl 15 år för gammal för den egentligen, men jag är oerhört tacksam för att han räddade den från… Ja, någonting. Det är ju inte varje dag en 45-åring kan gå runt i en läderjacka med sitt eget namn i Tipp-ex på ryggen, så man får ju passa på.

Sisters of Mercy har haft en ganska krokig väg fram tills nu, vilken reinkarnation av bandet anser du vara den bästa?
– Fredrik Strage håller inte med mig här, men för mig var det när Wayne Hussey gick med -84, de gjorde en hel del rent ut sagt konstiga låtar innan dess, det var bara knark och dålig teknik. Han kom in med lite mer popkänsla, så de bästa åren var nog mellan 1984 och -85 med Wayne. Men alla tre skivor är ju bra och alla är med helt olika bandkonstellationer, men sen har det ju inte heller släppt någon skiva sen -90.

Vad betydde Sisters of Mercy för dig i början av 90-talet?
– Allt. Det är patetiskt på alla sätt, men det är så det var och jag har inget emot att var patetisk. Jag vet inte hur många timmar jag har lagt på att försöka se ut som dem, lyssna på dem, klä mig som dem. Allt handlade om dem på den tiden, med sprit och fester, det var det enda jag ägnade mig åt. Vi hade ett coverband som bara spelade Sisters of Mercys låtar, de var extremt viktiga och styrde allt, hela vår livsstil styrdes av Sisters of Mercy.

”Skivan sålde kanske bara i 40 ex eller nåt men för mig är det häftigaste jag har gjort, han är och var ju min allra största idol.”

Vad betyder Sister of Mercy för dig nu?
– Det är ju inte samma sak. Jag tycker fortfarande om musiken och lyssnar fortfarande på Sisters of Mercy och The Mission och annan gammal depprock, men de styr inte längre mitt liv som i början av 90-talet.

Du har spelat in en skiva ihop med Wayne Hussey, som har spelat gitarr i Sisters of mercy och sen i The Mission, hur var det?
– Skivan sålde kanske bara i 40 ex eller nåt men för mig är det häftigaste jag har gjort, han är och var ju min allra största idol. Jag tänker på det ibland att om någon hade kommit fram till mig på Magasinsgatan 1992-93 någon gång och berättat för mig att du kommer turnera med Wayne Hussey så hade jag aldrig trott på dem. Det är det absolut roligaste jag har gjort i min karriär även fast det inte blev så uppmärksammat.

Du romantiserar ofta tiden i början på 90-talet, vad var det som gjorde den tiden speciell?
– Det skulle jag kunna prata jättelänge om, men Göteborg i början av 90-talet var den särklass häftigaste staden att vara ung i, det var så mycket som hände. Folk tog tåget från Stockholm för att gå på svartklubb i Göteborg, det fanns rivningshus i Haga och svartklubbar som bytte lokaler varje helg. Det satt lappar på anslagstavlorna på Schillerska var olika klubbar skulle vara just den veckan. Jag kanske är mer nostalgisk än andra, men det var verkligen en speciell tid att växa upp i. Det hände massa häftiga grejer som var mörka, svarta och halvfarliga och det var jävligt kul. Sen är det väl så att alla som blir äldre lyfter sin egen ungdom som den mest märkvärdiga.