Testa. Våga. Och ha jävligt roligt under tiden. Om jag ska försöka sammanfatta vad Djungeltrumman är för mig blir det ungefär sådär.

Sedan jag började på tidningen för snart tre år sedan har jag hunnit slänga fram en absurd mängd idéer, mer eller mindre genomtänkta och av varierande kvalitet. Men oavsett vad de handlat om har responsen nästan alltid varit densamma: ”vi testar!” Kanske går det hur bra som helst, eller så går det inte alls och då vet vi det. Svårare än så behöver det faktiskt inte vara, den inställningen sitter i väggarna.

Nu, när jag har blivit den som alla frågar vad vi ska skriva och inte skriva, göra och inte göra svarar jag likadant som mina företrädare: testa! Testa att göra ett nummer på arabiska, för att det går. Våga satsa på en tryckt tidning när printmedier rasar som korthus runt omkring oss, för att vi tror på den. Testa att rodda en svartfest i Azaleadalen, med alldeles för stora bashögtalare och inget tillstånd. Våga anlita en papperslös kille som krönikör, för att hans röst är viktig. Testa att boka en intervju med hen som aldrig någonsin ställer upp, för att det inte skadar att fråga en gång till. Våga tacka nej till ett viktigt samarbete när samarbetspartnern välkomnar nazister, för att någon måste säga ifrån. Testa. Våga.

”Ett solsystem av kreativa människor som snurrar runt i Nöjesgöteborg”

Tidning och tidning, förresten. Visst, vi gör en tidning varje månad men i mina ögon är Djungeltrumman mycket mer än så. En gemenskap, ett sammanhang och min roligaste kompis som alltid fixar fest, spelar bra musik och har det senaste skvallret. Någon som vågar stå upp för saker som känns rätta och viktiga. Allas lika värde. Feminism. Antirasism. Men också en plats där människor får chans att växa och hitta det de är allra bäst på, om det nu är att skriva, fota, sjunga, spela skivor, arrangera, planera, illustrera, dokumentera eller något helt annat. Ett solsystem av kreativa människor som snurrar runt i Nöjesgöteborg och orsakar små meteoritnedslag av roligheter.

På många sätt är Djungeltrumman vuxnare nu än för femton år sedan, det har jag insett under researchen inför detta jubileumsnummer. Numera får man (oftast) betalt i mer än TT-öl och texterna kan lika gärna handla om segregation eller pinkwashing som om Ebbots fem favoritfrisyrer. Men samtidigt hoppas jag att tidningen aldrig någonsin blir vuxen, i alla fall inte på det där trygga tråkiga sättet. Så länge jag får vara med och bestämma kommer vi att fortsätta testa galna idéer, göra det där som är lite konstigt men kul, och våga säga vad vi tycker även när det är obekvämt.

Kanske skulle vi alla må bra av lite mer Djungeltrumman-attityd i livet? Testa. Våga. Och ha jävligt roligt under tiden. Det tänker i alla fall jag ha.