På lördag har den nyskrivna föreställningen Marie Antoinette premiär på Folkteatern, en pjäs om mänskliga rättigheter och privilegier. Vi tog oss ett snack med regissören Jens Ohlin!

Hej Jens, hur mår du?
– Fysiskt ganska ok. Såhär i november när det börjar bli kallt spänner jag käkarna, och då får jag migrän oftare än vanligt. Möjligen spänner jag käkarna på nätterna också, min tandläkare har påstått det i flera år, men jag vägrar bettskena. Själsligt är det förvånansvärt stabilt, förutom att jag saknar min familj, har jobbat borta från dom i två månader nu.

Vem är du egentligen?
– En gråhårig medelålders man som försöker dölja sina extrakilon bakom snygga kavajer. En pappa som känner sig otillräcklig. En som drömde om att bli författare men som blev skådespelare som sedan började regissera som sedan började skriva dramatik. En blyg en. En som drivs av ilska. En konfliktsökande och jobbig typ. En glad skit.

”Hon är sinnebilden för privilegiet”

Du har skrivit och regisserat den helt nya pjäsen Marie Antoinette. Berätta lite om den!
– Min pjäs är helt kontrafaktisk. Inget är sant förutom att hon har funnits och att det blev revolution. I övrigt handlar den om vårt förhållande till mänskliga rättigheter. Idéerna om människans lika värde och rättigheter föddes ju i det sena 1700-talet. Inte för att dom någonsin kommit i praktiskt bruk i något samhälle, men som politiska styrdokument har vi ändå levt med dom ett tag. Nu står vi inför ett skifte, en total och öppen falsifiering av dom här idéerna. Till det yttre följer vi en drottning som är som vi själva. Liksom hon tror vi ju såklart på människans lika värde och rättigheter och allt det där. Så länge det inte griper för långt in i våra egna liv. Så länge vi inte upplever oss förlora för mycket på det.

Varför ville du skriva en pjäs om just Marie Antoinette?
– Hon är sinnebilden för privilegiet, den som vant sig vid att ha allt, i överflöd. Men hon fattar inte varför folk är så arga. Hon delar gärna med sig, på sina egna villkor. I föreställningen plockar hon upp en tiggande flicka från gatan och låter henne bo på slottet. Men snart vill hon ha dit sina barn också. Är hon ond om hon säger nej? Var fan ska det sluta nånstans? Dom utnyttjar ju hennes välvilja, försöker komma åt henne med det här jävla pratet om människovärde.

Historien om Marie Antoinette har ju skildrats i många böcker och filmer tidigare. Hur har du bett dig åt för att göra någonting nytt av den?
– Jag jobbar nog inte med research på det sättet. Jag går igång på likheter. Via en historisk person eller text får jag syn på mig själv, och skriver utifrån det. Coppolas film har jag ju såklart sett. Men vår föreställning tar vid där filmen slutar – folket står utanför Versailles med högafflar och kräver sin rätt.

”Den formella demokratin kommer säkert att överleva”

Vad kan man som publik förvänta sig av pjäsen?
– Giljotiner, humor, ett drottningmonster. En helt ohemul mix av 1789 och 2016. Människor du känner, människor du träffat, klädda i överdådig 1700-talskostym.

Pjäsen känns ju extra aktuell efter förra veckans val i USA. Vad tror du, är demokratin bara en fluga?
– Den formella demokratin kommer säkert att överleva. Med en mycket snäv tolkning av vem som ska räknas som medborgare och inte. Mänskliga rättigheter riskerar att helt tolkas som medborgerliga rättigheter.

1700-talet var kanske inte toppen men nutiden är inte heller alltid lysande. Vilket århundrade hade du helst levt i om du fick välja fritt?
– 1900-talet. Närmare bestämt 1990.