Marit Bergman var länge borta från offentlighetens blickfång, nu är hon tillbaka. Djungeltrumman har intervjuat artisten inför spelningen på Kulturkalaset. Bland annat om att hon inte är så ”schysst” som folk verkar vilja anta.

Du var borta ett tag från livet som artist för att det gjorde dig – i egna ord – ”dum i huvudet”. Varför?
– Yrket som soloartist uppmuntrar till självupptagenhet, något man kan ju vara olika mycket benägen att falla in  – min benägenhet är ganska hög. Och sen kan man också bli rätt … skör.

Kan det även vara så att livet som icke-artist gör en lite dum i huvudet? Jag tänker mig att det är lätt hänt.
– Nä, det kan jag inte säga. Inser nu såhär i efterhand att jag jobbat ganska mycket med mig själv under de här åren då jag gick ganska mycket under radarn, känner mig mycket vettigare nu och har mer styrka och ”skiter-i”-känsla med mig in i det jag gör.

Du var länge trött på att placeras i en viss kategori inom offentligheten, en kategori som främst har utgått från ditt politiska och feministiska engagemang. Nu när du är tillbaka, har du lyckats skulptera fram en ny bild av dig själv?
– Jag kan bli irriterad på det där då och då, men jag har gett upp hoppet om detta. Min önskan är att människor ska reagera på min musik först och sen kan de väl tycka att jag gör andra bra grejer om de vill. Men jag inser också att det är en ganska fånig sak att bli irriterad över så länge folk säger snälla grejer och hejar på en.

Varför heter din senaste skiva Molnfabriken?
– För att jag tycker att låtarna känns både hårda och mjuka, realistiska och drömmande. Så jag ville ha en titel som speglade det. Sen är det nån flummig tanke om att låtar på nåt sätt bara är moln som flyger iväg och dem sitter man där och tillverkar i sin fabrik.

”Min önskan är att människor ska reagera på min musik först”

Du sjunger annorlunda, mer återhållsamt. Hur svårt var det att ställa om rösten? Varför valde du att sjunga så?
– Det började med att Petter Winnberg (som producerat hälften av albumet ihop med sin bror Petter) tyckte att det skulle bli tuffare om jag sjöng ”dra åt helvete”-mjukt på singeln Dra åt helvete, vilket jag först inte ville. Men jag hade också tagit ett aktivt beslut att pröva på allas idéer innan jag dissade. Det tog ett tag att få till, men det blev ju bra och sen hängde många av de andra låtarna med av bara farten. Sen kanske den där återhållsamheten var en bieffekt av att jag la ganska mycket av sången mitt i natten i min lokal som inte är särskilt ljudisolerad och att jag nojade lite för grannarna.

Kanske kommer du invända nu, men du har nästan en Ted Gärdestadsk melodikänsla på nya skivan. Och Eva Dahlgrensk. Hur känner du att en melodi är värd att skriva vidare på, och vilka melodier dras du mot?
– Jag har aldrig gått särskilt djupt in i någon av deras musik, men Herrens vägar äro outgrundliga när det kommer till vad som letar sig in och ut ur en. Vad som gör att en melodi känns bra, det är ju det som inte går att ta på, det är ju nästan alltid omöjligt att förklara vad det är. Kanske när man känner att man vill sjunga en låt om och om igen. Rent melodimässigt har jag till denna skivan stekt nästan allt som inte ryms i en klassisk standardpopackordföljd, med undantag för Vildros och kaprifoler där jag unnat mig ett litet E-dur i D-dur-tonarten.

”Herrens vägar äro outgrundliga när det kommer till vad som letar sig in och ut ur en”

Hur ser din relation till Göteborg ut?
– Jag har en oerhört romantiserad bild av Göteborg som väl kommer sig av att jag bara är där när jag ska göra nåt roligt. Jag minns en gång när jag liftade till Färjenäs när det fanns nåt ockuperat hus där, jag var sjutton år, när jag kom över bron i den sena sommarkvällen såg jag fyrverkerier, och jag fick en känsla av att det var för att mitt liv skulle börja nu.

Varför vill du spela på Kulturkalaset?
– Jag vill spela överallt där folk vill ha mig.

Vad kommer du absolut göra på scen på lördag, och vad kommer du definitivt inte göra?
– Jag kommer definitivt att spela musik, i övrigt inga begränsningar.

Vilken är den största missuppfattningen folk har om dig?
– Att jag är så ”schysst”. Jag kan absolut vara schysst men bara då och då när jag orkar.

Och till sist: om du hade dött och återfötts som ett djur, vilket hade du valt? Varför?
– En sköldpadda. Så hade jag fått leva i 100 år till.