Matilda Gunnarsson Rathsman är aktuell med sin debut Tidsfördriv. I boken vet karaktärerna om exakt när de ska dö. Djungeltrumman har mött debutantförfattaren för att samtala om vad som händer när döden är ständigt närvarande.

Vem är du och vad gör du om dagarna? 
– Jag är en glad och sprallig person (för det mesta), 24 år. Om dagarna studerar jag kandidatprogrammet redaktionell praktik på Göteborgs universitet och jobbar lite extra med att köra attraktioner på Liseberg.

Du är aktuell med din bok Tidsfördriv, vad inspirerade dig till att börja skriva från första början? 
– Klyschigt svar men jag har alltid skrivit. Så länge jag kan minnas har jag hittat på små historier för mig själv, bara på skoj. Den här historien har funnits med mig länge utan att jag skrev ner den (ända sedan jag var i tioårsåldern). Jag började skriva Tidsfördriv när jag pluggade skrivande på Jakobsbergs folkhögskola. Den skolan var en väldigt inspirerande miljö i sig, och att omge sig med andra som också skrev, att prata om skrivande dag ut och dag in, satte igång någonting i mig. Så jag kände väl att det var dags att testa att skriva ner den där historien som än så länge bara fanns i mitt huvud. 

Hur skulle du beskriva ditt språk? 
– Kanske lite sagoberättare-möter-poet. Jag gillar att blanda det barnsliga med det lyriska, särskilt i den här boken har det blivit viktigt – eftersom den handlar om ganska tunga ämnen ville jag hitta ett språk som skulle kunna hjälpa till att ge berättelsen något slags ljus.

Hur har du tänkt när du har utformat bokens karaktärer? 
– De flesta av karaktärerna har olika drag från olika personer som finns i min närhet, till exempel Märtha är som en uppskruvad version av en blandning av flera olika personer som står mig nära. Något jag har velat leka med är också den här känslan av att man både kan hata och älska en person på samma gång. Jag ville utforma karaktärer som läsaren stör sig på, men som man ändå på något vis successivt bryr sig mer och mer om. Utöver det har jag försökt låta karaktärerna styra sig själva, jag kan putta dem i en viss riktning genom att placera dem i olika situationer, men de har ofta förvånat mig genom att göra som de vill under tiden jag har skrivit (vilket har fungerat som ett sätt för mig att lära känna karaktärerna).

Att ta vara på sina fantasier har präglat ditt skrivande, vad väcker din kreativitet i vardagen och skapar fantasier hos dig?
– Bra fråga! Jag har två säkra kort. Det första är att själv läsa mycket – perioder när jag läser mycket blir också automatiskt perioder när jag skriver mycket. Det andra är att ta långa promenader i skogen. Bland det bästa jag vet är att gå ut i en skog och villa bort mig själv för att sedan försöka hitta tillbaka, samtidigt som jag gör det tänker jag. Fantiserar om allt möjligt. Det är någonting med skogsmiljön, så fort jag är där får jag alltid en massa nya idéer.

I boken vet man vilken dag man ska dö på. Vad tror du det skulle göra med oss människor om vi visste det i det verkliga livet? 
– Jag tror det skulle bryta ner oss. Carpe-diem-tänket skulle antagligen vara närvarande i de här människornas liv, samtidigt som vissa nog skulle ignorera det – de som vet att de ska bli hundra år kanske tänker att det är okej om de inte fångar varje dag, varje timme, varje minut. Sedan skulle det förstås skapa en helt ny typ av klyftor – de som ska dö tidigt i livet kontra de som ska dö sent. Att inte bara veta när man själv ska dö utan också när folk i ens närhet ska dö tror jag skulle bli något som präglar och tar över tillvaron. Å andra sidan har ju allt att göra med den tillvaro man är van vid; karaktärerna i boken vänder på det och tycker att det vore helt sjukt att inte veta när man ska dö. 

Vad är ditt bästa tips för att råda bot på skrivkramp? 
– Skriv ändå! När jag får skrivkramp tvingar jag mig själv att skriva fastän det känns som om allt blir skit. Ett sätt att tvinga sig kan vara att flödesskriva: sätt en timer på en viss tid (det kan vara allt ifrån tre minuter till en halvtimme) och skriv konstant under den tiden, om det inte kommer några ord så skriv samma ord om och om igen, det behöver alltså inte vara sammanhängande. Efter att ha skrivit ur mig skiten brukar jag göra någonting helt annat, typ gå till skogen. Jag tror inte att man bara kan gå och vänta på att inspirationen ska komma tillbaka. Ibland måste man hjälpa den lite på traven.