I vårt temanummer om döden kändes Mattias Alkberg som en lämplig person att prata med. Ämnet dyker ofta upp i hans texter, och häromåret blev albumet och föreställningen Mattias Alkbergs begravning en stor succé. Idag släpps nya plattan Personer på Teg Publishing.

Det råder ingen tvekan om att att punkpoeten och låtskrivaren från Luleå är fascinerad av döden. Hans texter innehåller allt ifrån zombies till ben knivar och andra dödenrelaterade ord och teman.
– Det fascinerande med döden är ju att den är allas, liksom. Ofrånkomlig och obegriplig, i den meningen att vi inte vet vad som händer när man dör.

Men trots en stor fascination för döden och projekt som Mattias Alkbergs begravning och Levande död i norra Norrland har han egentligen inga stora förhoppningar på döden.
– Nä jag tror det blir svart. Att allting tar slut bara, inget mer.

Foto: Pär Olofsson

Är du rädd för döden då?
– Ja det är jag. Men kanske inte så mycket för min egen som för andras död. Rädslan handlar väl om att folk försvinner, tänker jag.

Och den rädslan tittar fram i Mattias Alkbergs texter då och då, bland annat i låten Lys upp mig som en stjärna från 2011:

Snälla berätta som du sjunger
om något som bara vi två känner till
Eller förresten, hellre, sjung det
och jaga döden härifrån,
jaga döden härifrån

Men det är just genom musiken och berättandet som rädslan för döden kan jagas iväg. Även om Mattias Alkberg har svårt att lyfta fram något speciellt han skrivit om ämnet, han känner sig egentligen inte så bokstavlig när det gäller “det där”.

– Texten till Soljus/Gravljus är jag i och för sig väldigt nöjd med, från begravningsskivan (Mattias Alkbergs begravning (2013), red. anm.), det är en bra text om döden. Det är nog för att den handlar så mycket om annat också, i mitt huvud i alla fall, att den har flera lager.

”Jag är supernöjd med skivan”

I september släpps Personer, Mattias Alkbergs nionde album i eget namn, som är inspelat i Bergmangårdarna på Fårö.
– Jag och Petter Granberg började för ganska exakt ett år sedan, sen har vi hållit på med det fram till i vår i olika omgångar. Och nu är det klart. Jag är supernöjd. Skivan heter ju Personer och det är lite rolldiktning, alltså att jag går in i olika människor och klär mig i deras roller.

Genom de olika rollerna har han sedan utforskat temat utsatthet – vad den kommer sig av, vad den kan göra med folk och hur den vänder sig mot andra. Musikaliskt skvallrar första singeln Tjugonde om ett rejält kliv åt det elektroniska hållet.
– Ja, skivan är helt elektronisk, det är inga riktiga instrument på den. Men Tjugonde är också den låten som är mest, vad ska man säga, mest poplåt, annars är det en ganska tung skiva. Låten handlar om något slags utsatt läge, att man är beroende av den tjugonde varje månad, många är ju det. När pensionen och barnbidraget kommer är det som en paus för många familjer, särskilt om man har flera barn.

Vilka är krokodilerna och barracudorna i texten, som lurar under ytan?
– De är väl det okända, tänker jag. De okända hoten finns kvar, men just den tjugonde håller de sig borta – fordringsägare till exempel. Det går ju också att läsa in att de skulle vara främlingar, eftersom det är utländska djur som inte finns i svenska skogar och vatten. Jag tyckte det var ett bra sätt att illustrera rädsla på, helt enkelt.

I september kommer du till Stora Teatern för ett samtal om konst – hur går ett sådant till?
– Jadu … ingen aning faktiskt, det får vi se!

Den 11 september släpps Mattias Alkbergs nionde soloalbum. Den 25 september kommer han till Bokmässan, och den 28 september till Stora Teatern.

Texten publicerades ursprungligen i Djungeltrumman.se #21