Idag den 3 juni släpper Michaela Åberg debutalbumet This is fine. Sju låtar om att försöka orka med sig själv och sina relationer, med hårda gitarrer och mjuka synthmedlodier. Albumsläppet firas på Pustervik tillsammans med Johan Airijoki ikväll.
Den 3 juni släpper du din debutskiva This is Fine, hur känns det?
– Jag sitter kvar på kontoret efter jobbet, och mår lite speciellt. Dagarna innan man släpper något är som när man är kär och ska på dejt. Man tror att det ska kännas underbart, längtar och fantiserar, men när det närmar sig på riktigt mår man skit. Fast på ett sätt man inte vill vara utan.
Berätta om skapandeprocessen, hur kom albumet till?
– Det här albumet blev till mot alla odds. Jag höll på att skriva masteruppsats och var mitt uppe i jobbansökningar. Jag var helt bränd i huvudet. Jag hade börjat spela gitarr för att ha något i händerna istället för mobilen, men gitarren gav sjukt mycket idéer. Det var som att musiken hade ett hemligt rum i hjärnan som fortfarande fungerade, under en tid när jag egentligen var helt slut. När alla demos var klara tog vi några långa kvällar i studion, Studio Påtår, med bandet. Som tur är har vi väldigt lik musiksmak och tar snabba beslut, annars hade det här aldrig gått. Vissa beslut var kanske för snabba, men jag ångrar dem inte ändå. Mitt band har spelat en enorm roll i att leta fram till rätt sound.
Vad handlar låtarna om med egna ord?
– Mina låtar handlar om olika typer av relationer, till andra och mig själv. Den här skivan handlar lite om frustration också. Jag har varit inne i en fas där jag tänkt att ”nu ska allt bli bra”, men ändå haft en massa motgångar. Albumtiteln handlar om att släppa allt och säga “vet ni vad, det får duga så här”. Acceptans eller att ge upp, det beror på hur man ser det. Jag skrev också min masteruppsats om depressionsmemes med keyboardisten Lovisa Niclasson i bandet, så albumtiteln är också en hyllning till en meme-hund som sitter med död blick i ett brinnande hus med texten ”this is fine”.
Foto: Valter Nilsson
Musikaliskt beskriver du din genre som desert psych gothic folk, beskriv hur denna skiva låter.
– Jag har nog bara slängt ihop orden för att de låter bra, eftersom genre är så svårt att svara på men något alla frågar om. Men för att efterhandskonstruera så betyder det att soundet är hårt och malande, med sin grund i psykrocken. Samtidigt vill jag att rösten ska vara skör och närvarande mot det hårda. Och att texterna ska vara bärande, som i folktraditionen. Hittar jag musik med de ingredienserna blir jag alltid fast.
När passar det bäst att lyssna på låtarna från albumet?
– Jag tycker ni ska lyssna på väg hem från fest. Gärna om ni promenerar. Mina bästa album är de jag haft i hörlurarna när jag tröttnat på fest och folk och behöver luft. Skivor som har en befriande men melankolisk känsla, något jag hoppas This Is Fine har.
Albumsläppet firas på Pustervik tillsammans med Johan Airijoki, berätta mer om det!
– Det ska bli så jävla kul, jag är både livrädd och jätteglad! Jag skickade iväg ett mess till Woody West-Kim och sa typ “halloj jag släpper skiva, får jag spela hos dig?” och på den vägen är det. Jag visste att jag helst ville ha release på Pustervik. Vi är sju pers i bandet och på stora scen får alla plats att röra på sig utan att ha ihjäl varandra vilket känns lyxigt. Dessutom är det ett enormt privilegium att få spela på en plats där man har många av sina bästa konsertminnen. Och så extra fint att få dela scen med Johan Airijoki såklart. Han är en grym musiker och unik textförfattare.
