Mina Dennert brukar svara att hon kommer från Göteborg när någon frågar, men det svaret brukar aldrig räcka. Den som ställer frågan frågar nästan alltid igen. Och blir inte nöjd förrän hon berättar var hon är född. Det verkar som att det är omöjligt att acceptera att hon, med sitt mörka krulliga hår, skulle kunna komma från Göteborg.

Vi ses i fotografens kombinerade hem och studio, Mina Dennert kommer in med en pondus och ett go som golvar oss. Hennes tempo och glöd smittar av sig. Men bakom det första intrycket finns någonting annat. Förgrundsgestalten för ett initiativ som växt till en rörelse, en förgrundsgestalt som slagits länge, kämpat ensam, och som börjar bli trött. #jagärhär, Mina Dennerts senaste projekt, var någonting hon drog igång efter långa och mörka funderingar.

– Jag hade tänkt mycket på döden. Jag hade en otrolig dödsångest. När jag insåg att det var okej att dö, att jag skulle klara det, då var det som att jag förstod att jag skulle klara allt. Jag förstod att jag kommer bli tvungen att dö och då blev jag modig.

Efter “några jävligt tunga månader” med dödsångest skapade Mina Facebook-gruppen #jagärhär, en motvikt till tonläget i tidningarnas kommentarsfält.
– Det var en helt annan grej då, det var personpåhopp och rena olagligheter. Idag är det annorlunda.

Hur är det idag?
– De har flyttat in i stängda grupper och hetsar folk därifrån, det handlar om falsk information och fake news. De skriver flera artiklar om dagen om mig och andra som arbetar med mänskliga rättigheter där allt är påhittat och tvärtemot allt jag sysslar med. De skriver att jag är ute efter oskyldiga människor, det gör läsarna jätterädda och arga. De är ute efter att skapa misstro och tvivel mot alla andra än dem själva. Sen byter de skepnad också, Avpixlat är ett exempel som byter namn till Samhällsnytt och förvirrar läsaren, som misstar namnen för etablerade media.

Mina säger att hon är trött, väldigt, väldigt trött.
– Jag jobbar så fort jag vaknar, mina barn är inte nöjda, jag var ledig på påskafton, och så har jag haft lite semester, men mer är det inte, jag reser mycket nu. Det är föreläsningar och panelsamtal. Jag modererar även en hel del samtal och möten, men framförallt är det alla som hör av sig, att sköta all vår kommunikation och press.

Hon kommer nästan direkt från en resa till Karlstad och Stockholm, hon har varit borta torsdag till lördag. Med över 76 000 medlemmar är #jagärhär en av Sveriges största, men framför allt en av Sveriges mest aktiva grupper.

Varför tror du att ni blivit så stora?
– I en tid där misstron spridits, det fanns, och finns fortfarande, en misstro mot etablissemanget, mot politikerna, mot samhället, kom vi och samlade ihop dem som tröttnat på att misstron och den felaktiga bilden av ett land i kris skulle spridas, berättar Mina.
– Efter ett år med #jagärhär gjorde vi en undersökning i gruppen, vilka ord vi kände förknippades med gruppen. Främst var det hopp.

”Egentligen är jag förvånad, jag är 40 och har levt ett helt liv, de borde kunna leta upp något dåligt jag faktiskt har gjort”

Trots det hopp som #jagärhär inger i många, känns det svårt att se något ljus i tunneln när hon berättar om retoriken i hatgrupperna på Facebook, trådarna på Flashback och Twitterkontona som enbart riktar in sig på smutskastning.

– Det är en riktig 30-talsretorik, jag är en rasfrämling, en terrorist. Egentligen är jag förvånad, jag är 40 och har levt ett helt liv, de borde kunna leta upp något dåligt jag faktiskt har gjort, men deras retorik går bara ut på att upprepa sig så mycket att det till slut blir verklighet. Jag blir en rasfrämling. Jag blir en terrorist. Mina håller sitt hår bakåt medan fotografen ger henne instruktioner, hon tystnar för några bilder, men fortsätter när fotografen tar en paus.

– De behöver inte ta över statlig media längre, de som vill sprida sin propaganda. Det krävs inget övertag när sociala medier finns och när medielandskapet är så öppet. De kan berätta sina versioner, sprida sina lögner, hitta på sina historier.

Hur känner du inför de historierna?
– Jag är rädd att folk tror på det, och jag märker ju även att många gör det, det är de som skriver hatbreven och hoten sedan. Jag är bekymrad över min säkerhet, min och hela Sveriges framtid.  

Är du rädd för det?
– Ja, jag är på allvar orolig för att folk ska gå på det, men det är värst när mina barn googlar oss, det är bara vi fyra i Sverige som bär vårt efternamn, det är lätt att hitta.

Får du något stöd?
– Nej, inte av någon myndighet. De har inte hängt med och vet inte hur man ska hantera falsk information och den här typen av trakasserier. Både polis och rättsväsen behöver utbildning och resurser. Eventuellt behöver vi även lagändringar, under tiden får jag ta emot flera hatbrev, via post, på mail, på Facebook, varje dag, och det tär.

Känner du dig trygg?
– Märkligt nog, ja, det gör jag.

Den rakryggade kvinna som sitter framför mig utstrålar ett lugn i tröttheten. Hon står emot, håller fortet. Kämpar på.
– Utan min man Magnus hade det varit annorlunda, han har ett lugn och en det-löser- sig-mentalitet som jag inte har. Men när han är nervös, då blir det svajigt på riktigt.

“Alla säger att jag är på väg in i väggen”

Har du alltid sagt ifrån?
– Ja, det är en av mina riktigt dåliga sidor, skrattar Mina och fortsätter: jag har alltid sagt ifrån, alltid fått företräda andra, alltid fått höra att de står bakom mig, men många tystnar när det väl gäller.

Fotografen ber Mina byta pose, byta från fåtöljen till en stående. Mina gör som hon blir tillsagd, puffar till håret, tittar in i kameran. Jag funderar på hur jag ska beskriva henne, om Silvana Imam är en urkraft, vad är då Mina Dennert? Senare berättar hon att hon själv känner igen sig i hatarnas offerroll.

– Jag har själv haft så otroligt lätt att ta på mig offerkoftan, jag skyllde alltid ifrån mig när jag var yngre, på samhället, på andra, liksom avsade mig mig mitt ansvar, precis som hatarna och rasisterna gör idag. De tycker att de har rätt till Sverige för att deras familjer bidragit, men glömmer resten. Jag kan känna igen mig i deras känsla, känslan av att inte ha makt. Fast det handlar faktiskt om att ta sitt eget ansvar.

När #jagärhär funnits i ett år väljer Kent att auktionera ut bilder från sin sista konsert till förmån för föreningen. De drar in 1 185 000 kronor. Initiativet tas av Martin Renck och festfixaren Saurabh Sinha.  I efterhand uppkommer kritik, som blåses upp av hatkontot GangrapeSweden på Twitter, kring att Sinha inte ska ha fått igen alla de pengar han lagt ut.

”Ibland avundas jag andra, de som har något att falla tillbaka på i kampen”

– Alla pengar skulle gå oavkortat till föreningen och det fanns en sponsor, men den drog sig ur. Därför gick föreningen in och betalade kostnader Saurabh hade haft för auktionen, men han hade även haft en fest året innan som han menade var relaterad. Som han också ville att föreningen skulle stå för. Jag är väldigt tacksam för de pengar han hjälpt till att dra in, men jag förvånas över att det är den här biten som dras upp. Jag trodde vi skulle få skit för att vi överhuvudtaget betalat honom. En ideell förening som betalar ut pengar till privatpersoner, det var vad jag trodde skulle skava. Inte tvärtom.

Det verkar som att du inte kan göra rätt?
– Lite så är det, vad jag än gör så är det fel. Betalar jag inte, är det fel, betalar jag är det istället fel. De hittar alltid något sätt att komma åt oss. Allt jag har är en pilbåge och de kommer med kulsprutor.
– Ibland avundas jag andra, de som har något att falla tillbaka på i kampen, som Linnéa Claesson, hon kan gå ut på planen och vara handbollsspelare. Eller Malena Ernman, hon är fortfarande en fantastiskt operasångerska, även om det stormar. Jag gör bara det här.

På Minas underarm har hon tatuerat in den persiska frasen “En åsna i en åsna”, hon förklarar att det betyder kalabalik, eller “det blev kaos”. Kanske passande för Minas liv, tänker jag. När hon berättar om hur hon och familjen lever utan stöd från någon, de är ensamma i sin kamp, och ensamma mot hoten. Att hålla sig på rätt sida lagen har blivit de främlingsfientligas bästa gren. Rumsrenheten och laglydigheten gör att färre reagerar.

Mina berättar att hon har tur, hon är en kombination av en gås och en guldfisk, hon fokuserar på nuet, men låter mycket rinna av och att även om ingen myndighet ingriper får hon mycket stöd av medmänniskor, även ibland från oväntat håll.
– Faktum är att många av de som mailar mig, de som säger att jag sagt si eller så, rena falskheter, många av dem är jag vänner med idag, jag bemöter dem och berättar sanningen. Det slutar ofta med att vi pratar om hundar eller något annat gulligt.

Kommer du alltid att orka göra det här?
– Jag kommer alltid att jobba mot rasism, jag kommer alltid att jobba med ett socialt entreprenörskap. Inkludering och integration går som ett tema i mitt liv. Jag har kortsiktiga mål, och lever i nuet.

Mina Dennert behöver gå, hon ska vidare, fortsätta framåt. Jag undrar vad hon tänker. Om hon tänker på sin förebild Rosa Parks, hon som enligt Mina gjorde en liten sak som hade sån oändlig inverkan, och kanske förstår att de är ganska lika ändå. Urkraften Mina Dennert.