“Va, dricker du vanlig mjölk?”, utbrister mitt sällskap högt och förvånat. En lätt skamfylld känsla sprider sig i kroppen och jag svarar ja. Lite tvekande och motvilligt.
Jag befinner mig på Stadsbibliotekets café, det är fredag eftermiddag och barnvagnarna står tätt packade kring borden. Caféts barista frågade vilken sorts mjölk jag ville ha i min cappuccino och jag svarade “vanlig”, utan större eftertanke.
Tanken har slagit mig innan, att image- och identitetsbyggnad inte enbart har med kläder, kulturellt- och socialt kapital att göra utan även mat och än mer specifikt vad en väljer att hälla i sin cappuccino. Så nu står jag där och skruvar på mig lite obekvämt. Bilden av vem jag borde vara motsvarade inte verkligheten fullt ut och nu är han besviken.
Det är inte bara i cafékön som mjölkdrickandet har uppmärksammats. Tydligast av alla exempel är nog Way Out West. På festivalen kan en äta diverse plantbaserade kött- och mjölksubstitut medan företag såsom Arla bedriver PR-kampanjer tätt utanför festivalstängslet. Komjölk ställs mot havremjölk och det syndiga fyllekäket på en snabbmatskedja utmanas av halloumiburgare och oumph-wraps.
”Kanske är det just jakten på en tydlig identitet som driver personer att svära vid ett paket I-kaffe som om det vore Bibeln”
Det ligger något bekvämt i att luta sin identitet mot ett paket havremjölk. Som att sunda värderingar och samhällsengagemang kommer med varje klunk havremjölksuppblandat kaffe en slukar. Kanske är det just jakten på en tydlig identitet som driver personer att svära vid ett paket I-kaffe som om det vore Bibeln. Jag själv är likadan. Ibland väljer jag havremjölk mest för att slippa onda blickar. Det är betryggande att det jag häller i kaffet kan få andra att uppfatta mig som medveten och engagerad utan att de undersökt andra aspekter av mitt liv.
När själva mjölkdiskussionen ligger bakom oss smakar cappuccinon ändå gott. Men när jag ställer ifrån mig koppen är det ändå något som skaver. Vem är jag som valde vanlig mjölk? Och varför just denna gången men inte andra? Att mjölk, som varit en självklarhet under min uppväxt plötsligt blivit en omdebatterad identitetsmarkör säger inte bara något om mig utan även något om samhället i stort. När det erbjuds produkter som marknadsförs som mer miljövänliga alternativ förväntas jag inte att tacka nej och när jag väl gör det följer känslor av skuld och skam.
Hemma hos mig finns det valmöjligheter till kaffet. I kylskåpet står havremjölken tätt bredvid den ekologiska mellanmjölken. Kanske till de stora företagens förtret med tanke på att jag ännu inte valt sida. Hur väl de än lyckats profilera står de ändå där båda två. Jag vet inte riktigt vad det säger om mig. Är det en identitetskris på intåg måhända?
