Mushtaq var 13 när hans pappa sa att han var vuxen. Då höll Mushtaq med. Det var först när han som 16-åring kom till Sverige insåg att han inte var det. I myndigheternas Sverige blev Mushtaq minderårig inte bara på pappret, utan också inombords.

Hur gammal är du? Min första fråga, efter att Mushtaq serverats kaffe, studsar mellan väggarna. Egentligen vet jag inte ens varför jag frågar.
– 990604.

Mushtaq anger sitt personnummer istället för sin ålder. Jag kan inte låta bli att först fundera över hur det kommer sig. Utan familj firas inga födelsedagar. I en asylprocess är ingen intresserad av din födelsedag, utan bara av ditt personnummer. Vi kommer återkomma till Mushtaqs personnummer, och hans jakt på sina fyra sista siffror.  

Mushtaq är alltså 18 år, han bor inackorderad hos några vänner som enligt honom “inte heller har det så lätt”, läser gymnasiet på Burgården och har precis släppt sin första singel. Det är musiken han vill prata om mest. Det är det han brinner för, det han lever för. Men vi fastnar vid resan. Resan han gjort med livet som insats.

När talibanerna tar över Afghanistan vill Mushtaqs pappa ta sig ifrån landet. De har lämnat Kabul några månader efter Mushtaqs födelse, men Mushtaqs pappa tycker inte det är säkert i byn de nu bor. Mushtaqs mamma, som är djupt troende muslim vill inte lämna sin by, sitt hem. Hon tycker att de bör stanna och fortsätta leva. Det slutar med att Mushtaq och hans pappa tar sig till Iran. De flyr i två olika bilar. Mushtaqs pappa har sparat pengar och använder dem för att få till två flyktbilar, händer det honom någonting behöver inte hans son drabbas. Precis så blir det. I Iran tas bilen med Mushtaqs pappa av polisen. Bilen Mushtaq sitter i fortsätter in i Iran och där blir han kvar. Han jobbar med sten i en fabrik och använder, enligt honom själv, huvudet mer än musklerna.
– Jag tänkte mer än de andra, istället för att bara lyfta tänkte jag över hur vi skulle flytta stenarna på bästa sätt. Det slutade med att jag blev ledare för min grupp. Lite konstigt att en afghansk pojke blev chef över ett gäng iranska arbetare, men så blev det.

 “Det är som ett lotteri, vi som bor i större städer har inte fått stanna”

Det är svårt att tänka sig, att en liten pojke arbetsleder vuxna män, trots språkbarriär och utan tryggheten en familj ger. Men det är också svårt att förstå hur en ensam pojke senare i livet slår sig samman med tre andra pojkar och börjar en vandring genom Pakistan, vidare mot Montenegro, Grekland, Turkiet, Tyskland, Danmark och sist når Malmö. Flykt är ingenting enkelt att varken greppa eller förstå. Men det är ett nödvändigt ont.

Mushtaq får kontakt med sin pappa igen, och beger sig hem mot Afghanistan. När de återförenas bestämmer de sig snart för att försöka ta sig ur landet igen. Mushtaqs pappa rör sig i kretsar utanför de vanliga i Afghanistan, bland amerikaner och soldater. Han fixar en Walkman åt Mushtaq som genom de amerikanska soldaterna får höra Tupac för första gången. Det är då det händer. Mushtaq upptäcker hiphopen, och engelskan, han upptäcker rapen och dess kraft.
– Det var någonting jag aldrig hört förr. En helt ny värld, berättar Mushtaq, men hiphopen bär också minnen av hans pappa.  
– Ibland har jag svårt att få ihop bilden av min pappa, efterhand har jag insett att han kanske inte riktigt jobbade med det han sa att han jobbade med, jag försöker lägga bitarna på plats varje dag.

Mushtaq och hans pappa flyr igen. Mushtaqs pappa blir tagen igen. Men den här gången är det inga poliser som för honom tillbaka över gränsen. Det är talibanerna.
Efter det har Mushtaq inte hört av sin pappa. Istället hittar han de tre vännerna han sen börjar sin långa resa med. De bestämde sig där och då, att de skulle fortsätta tillsammans. Från Pakistan tar de sig till fots och med bil till Turkiet. Från Turkiet tar de sig med en av de ökända gummibåtarna över till Grekland, de är över 70 personer i gummibåten som korsar havet. I Grekland tar de en buss till Athen och från Athen når de Makedonien.
– Efter Grekland fick vi det ganska bra, i Europa bryr sig folk.

“Jag försöker lägga bitarna på plats varje dag”

De åker tåg, tar sig från Makedonien till Österrike, genom Tyskland, Danmark och slutligen Sverige. I november 2016 når Mushtaq Sverige.
– Jag minns inte ens alltid hur vi tog oss igenom det, jag vet att vi satt säkert femton personer i samma bil ibland. Jag vet att vi gick och gick och gick, och att vi ibland fick hjälp, mat, pengar och skjuts av andra, men jag minns inte så mycket. Det värkte i mina ben. Det gjorde så ont i mina lår. Redan när vi kom till Tyskland hade jag fått nog. Men vi fortsatte mot Sverige.

Mushtaq och hans tre vänner som kom till Sverige samtidigt bor idag utspridda över landet. Kalix, utanför Malmö och Lysekil. Två av dem har fått uppehållstillstånd. Mushtaq och hans vän utanför Malmö har fått avslag.
– Det är som ett lotteri, jag förstår faktiskt inte hur det kommer sig att de fått uppehållstillstånd men inte jag. Vi som bor i större städer har inte fått stanna. Det är som att det beror på vem på Migrationsverket som tar emot din ansökan, och vart du söker dig, berättar han.

Hur visste ni vart ni ville ta er?
– Alla pratar så mycket, vi ville till Finland. Det var vårt mål, vi hade hört dåliga saker om Tyskland och om Sverige, men under resans gång förändras bilden, Finland skulle visst inte vara lika bra som Sverige, vi strävade fortfarande mot Finland, men var inte lika bergsäkra på att det var dit vi skulle.

Varför stannade ni i Sverige?
– Jag orkade inte mer. Jag sa åt de andra att fortsätta utan mig, men de ville inte det. Vi hade börjat den här flykten tillsammans och nu avslutade vi den tillsammans.

Efter att ha tagits omhand av Migrationsverket börjar Mushtaqs resa mot integrationen. Han börjar i SFI och får läsa in ämnen från grundskolan för att kunna söka sig till gymnasiet. Han pratar tyst, men korrekt svenska. Ibland söker han efter orden, säger dem först på engelska och söker min blick för att få hjälp i sitt sökande. Oftast hittar han rätt ord innan jag gör det åt honom.
– Jag fick först bara läsa några få ämnen, men jag gick till rektorn och klagade. De verkade tro att jag inte kunde någonting alls bara för att jag inte kunde språket. Jag ville läsa in tio ämnen så att jag året efter kunde söka in på gymnasiet.

“Faktum är att jag inte känner mig hemma någonstans”

Sagt och gjort. Mushtaq läste in de tio ämnen han behövde ha betyg i för att söka sig vidare till gymnasiet och han kom in på fashion design-programmet på Burgårdens utbildningscentrum. Där har han träffat vänner och börjat bilda sig ett eget sammanhang i sitt nya land.
– Det är inte hemma här än, men faktum är att jag inte känner mig hemma någonstans. Om jag får veta att jag får stanna tror jag att jag kan börja känna mig hemma, men osäkerheten gör att jag inte riktigt vågar.

Ett vanligt problem asylsökande möter är avsaknaden av de sista fyra siffrorna i ett personnummer. Fyra siffror som för vissa är skillnad på liv, överlevnad och död. Mushtaq vill jobba och tjäna pengar i Sverige, men kan inte göra det utan de fyra sista. Hållhaken är att ingen vill anställa någon utan de där fyra siffrorna, men skatteverket vill inte tilldela någon ett fullt personnummer om de inte har ett jobb. Ett verkligt moment 22.
– Jag har ett jobb på gång nu, men jag har inget personnummer än och då har de med andra ord ingen person att anställa. Jag måste ha ett personnummer, men jag måste ha ett jobb för att få det.

I Göteborg börjar Mushtaq rappa på dahri, på flyktingboendet träffar han andra hiphop-fans och de lyfter varandra. Ger varandra feedback och tips. Vad som började som ett litet projekt växer sig snabbt till ett större intresse och en ambition att göra världens bästa skiva på dahri.
– Jag hade lyssnat så mycket på persisk hiphop, och kände att jag ville rappa på mitt eget språk. Jag hade hoppats att min skiva skulle vara den första rapskivan på dahri, men någon annan hann före, Mushtaq skrattar till och fortsätter.
– Den var riktigt dålig dock, jag tycker att det jag gör är väldigt mycket bättre. Ingen i Afghanistan kommer rappa bättre än jag gör.
Det var under en spelning med Musiker mot rasism som Mushtaq träffade Jonas Abrahamsson.
– Jonas pratar lite persiska så vi kunde kommunicera då. Han tyckte om vad jag gjorde och lät mig låna hans studio. Det slutade med att han nu är min producent.

“Jag vet ingenting om min pappa, men jag saknar min pappa varje sekund”

Vad handlar dina låtar om?
– Mycket, jag har just släppt en låt som heter Riomat rap, som betyder rapens domedag.  och så har jag en låt som heter Eskh, det betyder kärlek, om hur kärleken kan förstöra och förgöra dig.

Var det kärleken som fick dig på flykt?
– Nej, det kan jag inte säga. Min mamma tycker inte att jag skulle flytt. Hon anser att jag borde stannat, hon hade hellre velat att jag var kvar i Afghanistan än att leva ett fritt liv i Sverige.

Mushtaq drömmer om att kunna åka på turné, göra fler spelningar och nå ut till sin publik.
– Jonas som jag jobbar med har bra kontakter och vi kan få en massa spelningar i Norge, Danmark, Tyskland, men jag måste stanna i Sverige för att förhoppningsvis få stanna för evigt.

Mushtaqs mamma och syster har tagit sig från Afghanistan till Iran och får idag viss hjälp från Mushtaqs morbror.
– Jag tycker inte deras liv är värdigt, min mamma har reumatism och diabetes, men hon vägrar lämna. Så snart det går vill jag ta hit min lillasyster, men min mamma kommer aldrig att lämna.

Vad vet du om din pappa?
– Jag vet ingenting om min pappa, men jag saknar min pappa varje sekund.

Mushtaq har överklagat avslaget på sin asylansökan. Det enda som återstår nu är att vänta. I maj släpps hans första album, men turnén får vänta. För att få stanna i Sverige får han inte lämna landet förrän beslutet är meddelat.