Två år har det tagit att förverkliga den unika, absurda stop motion-värld som Min börda utspelar sig i. Två år av dansande labbråttor och sjungande storspigg. Regissören Niki Lindroth von Bahr är utmattad, men i helgen har hennes hårda arbete belönats under Filmfestivalens kortfilmstävling Startsladden – där Min börda vann både juryn och publikens pris.

Grattis, Niki! Vad ska du göra för pengarna?
– Tack, det är helt sjukt! Jag hade bara kanske i förgår lovat mig själv att aldrig mer göra film, för att den här processen har varit så tungrodd och hopplös på så många sätt. För lite finansiering och väldigt mycket gratisjobb. Men det här är ju ett pris som är ett filmstöd, så jag tänker att jag bara måste få några dagar att samla mig, nollställa och hitta på något nytt.

Du är lite i ett stadie av att vakna dagen efter och tänka “jag ska aldrig dricka igen”?
– Exakt så! Man får ta några dagar att ladda om. Jag har ju inte haft en ledig dag på hela hösten, så jag har inte haft något utrymme att planera för framtiden, men förhoppningsvis blir det något kul och nytt snart.

Hur länge har du jobbat med Min börda?
– Drygt två år. Alla delmoment i animation är väldigt tidskrävande; planering, förberedelser och modeller och scenografier som tar långt tid att bygga. Och sen själva animationen – man rör en docka, trycker över en stillbild och rör igen, och det är 25 bilder per sekund, så det är otroligt tidskrävande. Man kanske gör 6–7 sekunder om dagen en bra dag. Det är slitigt men kul.

Jag försöker räkna ut hur lång effektiv tid av animering det blir för en film på 14 minuter…
– Jag har faktist inte koll på det, och jag tror att det är därför jag fortsätter. Jag är en sån enorm tidsoptimist att jag inte förstår förrän efteråt hur lång tid det tagit. Att jag fortfarande är så naiv i min tidsplanering får jag äta upp gång på gång, men det är också anledningen till att jag ger mig på det igen.

Hur kom du in på animering från början?
– Jag pluggade till attributmakare i Skellefteå och då lärde jag mig att tillverka saker för film och teater. Som examensarbete gjorde jag en väldig tafflig marionettfilm, mest för CV:t, men sen kom den också med på Göteborg Filmfestival och det är nog en stor anledning, att den faktiskt fick den uppmärksamheten. Så jag har nog festivalen att tacka för den riktning jag valt. 

Det finns en scen i filmen där typ två nakenråttor steppar, den ser nästan för graciös ut för att ens kunna vara stop motion.
– Den är otroligt snygg! Det är Eirik Grønmo Bjørnsen, en animatör från Oslo, som animerat den. För de lite mer avancerade koreografierna har jag kontaktat dansare som hjälpt mig att göra och dansa upp dem, sen har vi använt det som referens vid animationen. Tittat på dansen ruta för ruta och animerat efter den, det är därför det ser så otroligt realistiskt ut. Men just den scenen, det blev ju typ tre sekunder per dag som han pallade och göra. Han satt instängd i ett litet kyffe i typ två månader och bara harvade. Men jag kan inte ens själv fatta att det blev så häftigt.

”Att jag fortfarande är så naiv i min tidsplanering får jag äta upp gång på gång, men det det är också anledningen till att jag ger mig på det igen.”

Alla röster görs av Klungan, hur blev de inblandade?
– Det är bara att jag är ett sånt totalt fan av dem. Jag kontaktade dem för att det liksom var min största önskan att få jobba med dem på nåt sätt, de är så geniala på att blanda roliga karaktärer och röster med någon slags allvar och svärta. Jag trodde inte jag skulle få dem, för de är ju utspridda över landet och vi hade inga pengar. Men jag hörde av mig till dem och de sa: “absolut, vi kommer allihopa till Stockholm för att hjälpa dig med det här!”.

Vilken typ av fiskar är det som sjunger i filmen?
– Det är en fisk som heter storspigg. Alla djur i filmen är vanligt förekommande i djurförsök, det är lite det temat jag använt. Just storspigg hade jag ingen aning om, men man fick göra research på lite konstiga hemsidor om medicinska djurförsök. Så jag bildgooglade lite och tillverka sådana.

De ser väldigt realistiska ut, men det är också dockor?
– Ja, det hade nog luktat lite för illa annars. Den scenen är ju flera minuter utan klipp, så vi jobbade på den i två veckor i streck. Så ”inga djur kom till skada”, och så vidare, även om det kanske hade gått snabbare att faktiskt drilla riktiga möss att steppa… men det var väldigt kul att arbeta med fiskar. De är så olika människor, så det var kul att klä dem i typ morgonrock.

Jag såg förresten att du hade kostym-kredd på David Bowies Blackstar, berätta om det!
– Jag och Niklas Nilsson, som också var med och gjorde scenografin på den här filmen, vi gjorde all kostym till den musikvideon och tillverkade en massa prylar. Bland annat hans mask och outfit. Det var ett intensivt projekt, som man absolut inte fick säga något om och arbeta under megastress i sex veckor. Det var väldigt rafflande, inget man gör varje dag. Och en väldigt stor ära att få vara med om!

Den är så häftig visuellt – och speciellt den där masken är en stark minnesbild.
– Det är den verkligen! Men när vi gjorde den satt vi och doppade gasbinda i snabbkaffe i en källare utanför Stockholm, där jag har min ateljé, så det var väldigt oglamoröst.

Ska du bli Walt Disney nu när du är vunnit massa pengar och bara övervaka en studio och sluta slita själv?
– Då hade det nog krävts det hundradubbla, även om jag ska försöka maxa den här pengen. Men jag är fortfarande otrolig trött och lite bitter efter det här projektet, så ge mig några dagar så kanske jag är glad igen och kan börja glädjas på riktigt åt vinsten!