Olivia Bergdahl är tillbaka med romanen Vård och omsorg där hon tar sig an allt vad det innebär med att vara gravid samtidigt som man får ett cancerbesked.
Nu är du aktuell med romanen Vård och omsorg, berätta om hur idén till boken kom till.
– Jag är fortfarande tveksam till om det är en så bra idé, men nu är det ju gjort och jag är trots allt mest glad för det. Efter sex veckor i det alldeles särskilda helvete det innebär att veta att man har cancer i kroppen, men inte hur mycket och inte huruvida det går att bota den eller ej, så började jag försiktigt att skriva om det. I början var det rent terapeutiskt, att bara sätta ord på saker och ting, men allteftersom tiden gick så drog arbetsdelen av hjärnan igång och började ägna sig åt att försköna och omarbeta. Jag behövde alltså skriva det för min egen skull, och sen passade jag liksom på att göra bok av det också.
När bestämde du dig för att skriva om din upplevelse och resa?
– När jag skrevs in på onkologen, då tumörfri, men i och med att jag hade såpass mycket spridning till lymfsystemet så att jag behövde få ett års förebyggande behandling, och jag satt där och fick titta på informationsfilm om immunsystemet och läkaren visade röntgenbilder och sa flera gånger att det här skulle gå bra, jag skulle få världens bästa cancermedicin. Det var inte att jag då bestämde mig för att skriva en bok om det, men innan vi skulle gå slank jag in på toaletten och antecknade i telefonen: ”Läkaren har en guds händer och en människas röst” och det var första gången jag formulerade en tanke sen jag fick min diagnos. Kanske då. Kanske när vi sen delade föräldraledigheten rakt av då jag var tvungen att sluta amma och jag började att gå till ett jobb som inte fanns, eftersom allt var pandemiinställt. Kanske läste jag då mina graviditetsanteckningar och tyckte att jag bitvis fått till något som var okej. Kanske kände jag att jag nu lärt mig någonting som i grunden förändrat min syn på, om inte annat, mig själv. Kanske började jag bläddra igenom Platons dialoger och tänkte att det vore skoj att göra samma sak. Kanske insåg jag att det fanns mycket mer att säga, om jag under graviditeten ärligt hade försökt skriva ner allt jag då visste om, så visste jag nu något annat. Kanske kände jag att jag var tvungen att ägna mig väldigt mycket åt just det, och att det meningslösa i en sjukdom åtminstone kan bli något fint, om man hittar de rätta formuleringarna. Kanske ville jag bara producera nåt, men var helt oförmögen att tänka på annat än cancer. Kanske var det långt senare, när jag läste upp ett stycke ur boken på scen, och insåg att historien om att vara patient, är en historia som tål att upprepas, eftersom det rör oss alla. Kanske har jag alltid skrivit i dialog och bara sökt efter ett innehåll till en form jag redan känner, och äntligen fann den. Kanske började jag redan för flera år sen. Kanske har jag precis just nu bestämt mig.
Kort efter din förlossning fick du beskedet att cancern hade spridit sig och att det inte bara var liv som växt i kroppen utan också död. När man läser slås man av det raka och utelämnande språket, hur har balansgången sett ut kring vad du vill dela med dig av till läsarna när romanen utgår från sådana självupplevda ämnen?
– Var gränsen för det privata går skiljer sig åt mellan människor, och förändras också för en själv över tid, tänker jag. Men oavsett vad man gör, tänker jag att man alltid ska ställa sig frågan: Vill jag ge någonting nu, eller vill jag ha någonting? Om man skriver nåt för att man behöver ha något från publiken, så tycker jag inte att man nödvändigtvis ska offentliggöra det. Det händer något när man passerar gränsen för det privata, och den enda socialt accepterade reaktionen är sympati. Den tröst och uppmuntran man behöver som mänska är bättre att få från folk man känner, är min erfarenhet. Det var bitvis läskigt att skriva, men egentligen inte svårt. Jag tänker att jag ju började stå på scen redan som barn, så jag har övat mig mycket i just det, att veta vad jag vill dela, vad jag ska hålla för mig själv, och mina gränser går. Så jag skrev väl helt enkelt på det viset: kommer jag att kunna läsa det här på scen, ja eller nej?
– När det kommer till just den här historien så tillkom också en annan faktor, som jag också fick ägna mycket tid åt att tänka över — det här är ju varken bara min historia eller bara mitt trauma. Att jag fick cancer och barn samtidigt rör också min partner, mina föräldrar, min syster och mina vänner — för att inte tala om mitt barn som kommer att växa upp med det här i bagaget. Därför har jag varit noga med att inte tassa in i det som är deras, jag har ingenting att säga om hur jag är som förälder eller hur man känner när ens barn eller ens livskamrat plötsligt och oväntat blir allvarligt sjuk, det kan bara de berätta.
– Jag tror också att det är viktigt, vid ett offentliggörande, att man har en konstnärlig idé om vad det är man vill göra. Då är det inte jag, med alla mina behov och känslor, som recenseras och läses, utan en text jag har skrivit. Alltså är det inte bara innehållet, utan framförallt formen. Och skulle boken sågas, så ja vafan. Jag kommer bli ledsen, kränkt och arg. Jag kommer ha ett stort behov av tröst. Jag kommer vara outhärdligt självupptagen i ca 48 timmar. Jag kommer anteckna recensentens namn på min inre svarta lista och påstå att jag aldrig kommer förlåta personen ifråga. Men jag menar, så har jag ju alltid gjort, det är en del av spelet. Jag står inte och faller med den här texten, trots att det mycket riktigt är det mest personliga jag nånsin skrivit.
Foto: Nadim Elazzeh
Vad har skrivandet betytt för dig under perioden du fick din cancerdiagnos och som gravid?
– Jag var så fruktansvärt nyfiken på vad som pågick under tiden jag var gravid. Jag hade ett fullt sjå med att anteckna varenda tanke jag tänkte, för att på nåt sätt förstå vad jag befann mig i. Jag kände starkt att det var viktigt, inte så mycket för att dela med sig av, men för att lära mig någonting om den gemensamma mänskliga historien, i vilken så många människor varit just gravida. Att skriva är för mig, för det mesta, bara ett sätt att tänka koncentrerat, och tänka bättre.
Cancern var ett hål. Det behövde fyllas med någonting. Det tog lång tid innan jag kunde börja skriva, men när jag gjorde det, berättade jag ju också för mig själv vad som hade hänt, vilket gjorde det möjligt för mig att lägga det på en armlängds avstånd, göra till historia, tänka kring, förstå. Då var det som att jag blev mig själv igen, alltså någon som formulerar sig, inte bara en patient vars liv är resultatet av andra människors yrkeskunskap och våra gemensamma resursers sjukvård.
Livet och döden är ständigt närvarande i texten, hur har dina erfarenheter påverkat ditt sätt att se på livet?
– Jag har ju med obönhörlig kraft lärt mig att det kan vara så att livet inte blir mer än vad det redan är. Det kommer gott ur det, och en del ont. Jag är lika glad som jag var innan, med tillägget att jag vet att det på riktigt är viktigt att jag finns, eftersom jag förstod hur rädda alla jag älskar var, under tiden jag var sjuk. Skräcken för att nåt ska gå åt helvete har också blivit mer intensiv, för har nåt osannolikt och farligt hänt en gång, så inser man att sannolikhet bara funkar att luta sig mot så länge man tillhör majoriteten, och inte tillexempel den promille som får cancer när de är gravida. Slumpen slår urskiljningslöst, inför den har man inget att komma med. Jag är helt enkelt både något mer tillfreds och något mer skräckslagen.
Du skriver i dialogform, vad är det som lockar med just det tillvägagångssättet?
– Kul att ni frågar! Det är så jag skriver när jag bara skriver för mig själv! Alla mina dagboksanteckningar är långa dialoger, helt enkelt för att jag tycker att det är ett så mycket bättre sätt att tänka på. Att hela tiden tillåta sig att ifrågasätta sig själv, och därigenom vara tvungen att tänka vidare. Det här är första gången jag har behållit frågorna också i den färdiga texten, och det var för att de för första gången passade in, det kändes rimligt att ett ofött barn ställer frågor till sin blivande mor. Det gjorde också att det verkligen blev text av det, med en idé om form, vilket för mig var nödvändigt för att jag skulle kunna skriva om nåt så här självupplevt.
Kommer det finnas tillfällen då man kan höra dig läsa stycken från boken framöver?
– Det blir release på Folkteatern i Göteborg den 15 mars och på Hotel Reimersholme i Stockholm den 21 mars, däremellan en liten minirelease på Skärhamns bibliotek den 17 mars. Den 26 mars är jag på Varbergs bibliotek och redan den 1 mars läser jag några texter ur boken på Världskulturmuseet!
