På lördag stänger Nelly Daltrey och Tuva Lodmark, alias Pale Honey, festivalen Viva Sounds tillsammans med The Exorcist GBG. Och eftersom vi historiskt sett tar alla chanser vi får att intervjua dem var det inte mycket att fundera över den här gången heller. 

Hej Pale! Ni slog igenom med en ljudbang kanske framförallt med 2015:s Pale Honey och följde upp den med Devotion förra året. Hur har de här åren varit för er? Stor fråga, jag vet, men…
– De har varit fullspäckade med saker på gott och ont. Det fina är att albumen får bli lite av ett avslut för en period oavsett om vi vill eller inte, och nu är vi här. Vi har hunnit med väldigt mycket egentligen, och albumen har hängt med från tonåren till idag. Bland det roligaste som hänt är helt klart att ha passerat milstolparna album ett och två. Dessutom har vi fått åka på turnéer och fått en massa grymma förfrågningar om olika saker. Det är fint att veta om att vissa har en i tankarna.

– Det går fint, och det är fantastisk att bli nyförälskade i varandras kreativitet och smak. Nu har vi delat med oss av så många idéer, så det svåra blir nog i slutändan att välja vilka låtar som hamnar på albumet. Det viktiga blir att vi själva är stolta över det vi gjort. Man lever lite i en parallell värld i studion, man är helt fokuserad kring musiken och så kommer allt tvivel och det tunga upp. Det är väldigt intimt, och så tappar man tidsuppfattningen.

För de som aldrig har sett er live förut, vad kan de förvänta sig av Viva Sounds-spelningen?
– Vi är nog lite ösigare live än på skiva, vi gillar att stå nära varandra och det viktigaste är att ha kul på scen! Pustervik är en av våra favoritscener så vi kommer att vara peppade till tusen. Och vi hoppas kunna få med oss publiken på tåget!

Hur var det att göra festivalsvängen i somras? Hur var det att landa efteråt?
– Det var extremt roligt! Vi fick bocka av några av våra drömfestivaler vilket var helt fantastiskt. Dessutom fick vi upptäcka massa andra mysiga ställen. Det är overkligt att få resa runt ihop och göra något som är så kul, även om det självklart är slitigt också. Men det känns tomt och deppigt när en turnésväng är över, och vi längtar alltid efter att åka ut igen.

Nu är ni förebilder för nya band som bildas. Men vilka var era förebilder när ni bildade Pale Honey?
– Vilken sjuk tanke! Det är faktiskt väldigt fint att få höra. Vi minns en gång när vi spelade i östra Europa i en gammal skolsal som blivit en biograf. Det var KNÖKFULLT och i sann Smells Like Teen Spirit-anda. Längst fram stod det en massa kvinnor som headbangade och hoppade runt. Det var svettigt – och otroligt att få höra senare att det hade bildats minst ett band bland tjejerna som var där i publiken. Fantastiskt!

– Men en stor inspiration för oss som nyblivna musicerande 14-åringar var lekfullheten och det opretentiösa i bland annat Eagles of Death Metal. Det får vara slamrigt, stökigt och trasiga förstärkare, för det är själva låtarna och spelglädjen som står i centrum. Och så tänker vi fortfarande!