Vad händer med mänskliga relationer när de plötsligt tar plats på en ultraliberal och digital marknad där du kan träffa vemsomhelst, varsomhelst, närsomhelst? Lina Maria Mannheimers nya film Parning är en odyssé genom just dessa frågor. Ett stycke samtidshistoria som inte bara kapslar in vår nutid utan även lyfter frågor kring det eviga begreppet kärlek.
Lina Maria Mannheimer inledde arbetet med Parning med en omfattande research där hon intervjuade 40 stycken digitala urinvånare. Hon ville undersöka hur de dejtar, vilken syn de hade på sina kärleks- och sexliv, familjebildning och vilka möjligheter de ansåg sig ha att kunna göra det de drömmer om. Hon ville även se hur innehållet i kommunikation förändras beroende på vilka plattformar som kommunikationen sker på. Allt detta drogs sedan till sin spets då Lina Maria i sin roll som regissör valde att förhålla sig till de hon filmar genom att bara använda sig av digitala plattformar. Samtliga intervjuer med de medverkande sker via Skype och andra sociala medieplattformar.
– Beroende på var de befann sig, baserat på intervjuerna och vad de pratar med mig om så har jag gett dem uppgifter och utmaningar där de skulle filma scener och situationer ur sina liv. Sedan har de laddat upp materialet på en server och så har jag laddat ned materialet till mig. Vi träffades aldrig i verkligheten. Jag ville också ha tillgång till deras sociala medier och deras digitala avtryck. Jag ville se hur de hade pratat om händelser på sina sociala medier och bett om att få ut en Facebooklogg mellan vissa datum. Det har inte varit så att jag har övervakat dem dygnet runt utan jag har förklarat vad jag vill ha och varför och sedan har vi pratat om det.
När Lina Maria Mannheimer gjorde Ceremonin (2015) filmade hon människor på helt andra premisser. Personerna hon filmade var äldre och hennes huvudperson var i princip en offentlig person som var lika skicklig på att leka med sina masker som vilken mediatränad politiker som helst och förstod sig på filmmediet då hennes man är filmregissör. Dessutom gjorde Lina Maria det på deras modersmål, som inte var hennes eget, och rörde sig i en värld och kultur som tillhörde dem. Med Naomi och Edvin var det helt andra maktfaktorer som spelade in.
– Jag är verkligen mottagare av ett enormt förtroende och under en lång tid. Det skapar väldigt starka band till dem man filmar. Ibland tänker jag att det är det som är definitionen av kärlek. Jag har tänkt på det mycket och jämfört med min förra film. Då fanns det flera ganska så viktiga maktfaktorer som var lite annorlunda mellan oss. Man har alltid jättemycket makt som regissör såklart, för man har det övergripande perspektivet. Det är min vision, jag har tillgång till de filmskapande verktygen och det är jag som klipper och allt vad det innebär.
– Här befann jag mig plötsligt med två väldigt unga personer som visserligen är vana vid att filma och berätta om sig själva i stora kanaler, men det var fortfarande annorlunda. Jag förhöll mig till det genom att fundera på hur man kommunicerar. Hela tillblivelsen av filmen är att de sätter på kameran själva och stänger av kameran själva. Jag har givit upp väldigt mycket kontroll. Det är som att hela vår process har varit en stor kombination av att ta ett väldigt stort kliv in då jag bett dem filma scener och situationer på ett visst sätt, men att jag också vågat ta ett kliv ut eftersom jag aldrig håller i kameran.
Eftersom Parning är en film där de inblandade haft en sådan regelbunden och nära kontakt med Lina Maria har det varit viktigt för henne att påminna Naomi och Edvin om att det just är en film de gör och att undvika att gå in i en kompisrelation med sina huvudpersoner.
– När man pratar med varandra en gång i veckan så är det lätt att glömma bort att man gör en film. För mig har det exempelvis varit jätteviktigt att vi inte är kompisar. Det har särskilt Naomi tyckt varit jävligt konstigt och jobbigt att det är en väldigt ensidig relation där jag är den som ställer frågor och de är dem som svarar. Det har verkligen varit en jobbig process för att hon på många sätt har tyckt att det har varit onaturligt. För mig har det varit väldigt viktigt att aldrig hamna i en situation där vi sitter som kompisar och ger varandra något slags ömsesidigt förtroende kring våra liv. Det kändes som att det är ett ganska brutalt hopp därifrån, det är som att vagga in någon i en felaktig förväntan. Jag är ingen neutral naturfotograf, även om jag känner mig lite som Sir Attenborough när jag har filmat, men så är det inte.
”I mina researchintervjuer frågade jag alla om de ghostade och då erkände nästan alla att de gjorde det”
Vad skulle du säga att du har lärt dig om kärlek efter att ha gjort Parning?
– Att allt har förändrats och att ingenting har förändrats. När vi har visat filmen har folk känt igen sig oavsett ålder. Till syvende och sist så handlar det om väldigt djupgående mänskliga drivkrafter som är eviga. Det blir jättetydligt när man tittar på en generation som befinner sig i den snabbaste teknologiska revolution som mänskligheten har varit med om. Forskare säger att det är den största omvälvningen för parningsbetende sedan vi blev bofasta och äktenskapet uppstod som kontrakt. Det finns så många nya sätt att kommunicera på, med det kommer också nya utmaningar.
– Jag tycker att det finns en brutalitet i hur man förhåller sig till andra människor, kanske för att man måste. Det är som att vi har ett yxigt sätt att ta hand om varandra på. När man har så många människor, så mycket kontakter och så många flöden så finns det något väldigt brutalt i att ghosta någon. I mina researchintervjuer frågade jag alla om de ghostade och då erkände nästan alla att de gjorde det. Alla intervjuade kunde också beskriva hur fruktansvärt ledsna de blev när någon annan gjorde så mot dem. Det är ett beteende som är lite nytt.
Lina Maria bestämde sig för att själv testa på att dejta som en digital urinvånare och laddade ned en dejtingapp i rent reasearchsyfte. Hon hade ett stort intresse för frågorna som väcks i samband med att en använder sig av moderna dejtingtjänster men inte utforskat det på ett privat plan.
– Jag ville testa hur det var och se om jag fick några känslor eller insikter. Jag åkte till New York och hade en utmaning som gick ut på att jag skulle dejta tio killar på tio dagar.
Väl på plats i New York skräddade hon ihop sin dejtingprofil tillsammans med en vän som gav henne råd om vilka sorts bilder hon skulle lägga upp. Det var viktigt att lägga upp helkroppsbilder, verka social, framåt, utåtriktad och rolig.
– Väldigt snabbt är man nere i otroligt konkreta kriterier och värderingsfrågor gällande innebörden av att vara en attraktiv människa på den här marknaden. Så jag gjorde min profil, la upp den men skrev ingenting och sedan började telefonen plinga. Herregud. Det var en så otroligt speciell känsla. Så skulle jag börja skriva med någon, det var skräckblandad förtjusning. Det kändes som om jag verkligen klev in i ett köpcentrum där det stod kroppar i skyltfönster och jag gick runt och valde vilka jag ville ha och inte ville ha.
– Sedan hade jag också ett syfte, min ingång var inte att jag skulle träffa någon att dela mitt liv med utan det var mer att jag bara skulle göra det och träffa olika sorters människor. Under den andra dagen i New York stod jag där och skulle ta en kaffe med en av alla de personer som jag matchat med och plötsligt så började jag bara att gråta. Så målade jag min läppar röda och satte på mig ett par solglasögon och gav mig ut. Jag tyckte verkligen att det var en oerhört speciell upplevelse. 
Hur ser din definition av begreppet kärlek ut efter att ha undersökt begreppet så ingående? Är det samma definition som du hade innan du började det här projektet eller har du börjat ifrågasätta begreppet?
– Nej, verkligen inte. Det är som sagt djupa grundläggande mekanismer. Det är mer förutsättningarna för hur det går till och hur vi träffas som förändrats. De människor som klarar sig väldigt bra på en sådan här ultraliberal marknad har ett jättestort urval och de som är svagare på en sådan här marknad kommer att hamna väldigt mycket i skymundan. Det tror jag verkligen kommer att vara en utmaning. Det är annorlunda om du är i ett litet samhälle där skomakarens dotter och bagarens son ska träffas och så får man se till att få det att funka, många dimensioner i det är ganska bra.
– Samtidigt så ser jag också vilken enorm möjlighet det är att, som till exempel en polygam emoperson som bor i en pytteliten håla någonstans och känner sig som ett freak, kunna hitta gemenskap online. Det digitala ger en möjlighet till att minska världen och att spegla att det finns en massa andra som är som jag. Internet omskapar också normer och vad en norm är förändras också så mycket på internet och det är så fantastiskt. Det är både nya möjligheter och nya utmaningar.
