Rasmus Hansén startade skivbolaget Luxury i tjugoårsåldern. Idag jobbar han ensam med tio band, producerar skivor och fixar spelningar på heltid. Trots det vägrar han att kalla sig entreprenör.
– Jag hatar egentligen entreprenörskap. Begreppet, och allt som kommer med det. Jag driver mitt bolag för att jag tycker att det är kul. Jag ser på mina band som tio olika barn att ta hand om och förse med vad de behöver för att kunna växa.
Rasmus Hansen krånglar av sig den mörka vindjackan och häller upp bubblande vatten ur en immig glasflaska. Solen har gått ner bakom hyreshusen utanför fönstret på Danska vägen. Bredvid oss sitter två äldre damer med färgglada accessoarer. Rasmus skruvar på sig i den svarta skinnsoffan. Han ser nästan lite obekväm ut, som att tanken på att prata entreprenörskap och med ens för tankarna till girighet. Han sätter sig tillrätta och förklarar.
– Bara faktumet att jag startade just ett skivbolag vid millenieskiftet säger ju en del om mina prioriteringar. Skivförsäljningen tappade med kanske 80 procent om året, vinylen var helt död, och digitala källor tjänade man inte en krona på.
När jag frågar hur det kommer sig, att han startade just ett skivbolag svarar Rasmus med säkerhet, det märks att han har berättat historien förr. Hur hans musikintresse började redan som ettåring och hur han på gymnasiet gick och skrotade längs skivbutikernas välsorterade vinylboxar för att hitta ohörda fynd att sätta tänderna i.
– Så småningom började jag också intressera mig för bolagen bakom skivorna. Jag såg en röd tråd mellan banden som släppte på samma skivbolag, det var kul och ett nytt sätt för mig att upptäcka nya bra band. Men som sagt, de tog ett tag innan jag själv började på riktigt.
“Jag hade skulder upp över öronen men någonstans i bakhuvudet visste jag att jag aldrig skulle hamna på gatan”
Rasmus tar en klunk av den kylda Ramlösan, ser sig om i den dovt belysta lokalen och fortsätter:
– Jag har alltid jobbat mycket med kompisar. Jag har haft tur och haft många vänner med studios eller klubbar. Det var så det började, mina kompisar hjälpte mig att spela in skivor med banden och roddade spelningar. Tanken var såklart att jag skulle betala för allt, men det blev aldrig av. Jag kunde få en faktura på 50 000 kronor, utan att kunna betala tillbaka en krona. Jag var respektlös som fan, jag bara körde på och tillslut var mina skulder uppe i nästan en halv miljon. De första åren drog jag inte in mer än kanske 20-30 tusen kronor, men hade utgifter uppemot 100 000 kronor. Under den här perioden jobbade jag heltid på fabrik för att klara mig, så att betala av skulder, det tog många år innan jag kunde göra det, och det skulle ta ännu fler innan jag faktiskt kunde börja leva på intäkterna från Luxury.
Jag frågar honom hur man vågar. Hur han klarade att försätta sig i ekonomisk kris men trots det, inte ge upp. Det kan väl inte enbart handla om passion, viljestyrka eller ett jävlar anamma? Inte egentligen, enligt Rasmus.
– Tyvärr är nog den bittra sanningen att nyckeln till att starta eget är att ha ekonomisk trygghet. Jag hade skulder upp över öronen men någonstans i bakhuvudet visste jag att jag aldrig skulle hamna på gatan. Jag kommer inte från en vidare rik familj, men är trots allt född i medelklass, och har alltid haft ett skyddsnät att falla tillbaka på, säger han.
Trots att han idag är skuldfri och ensam driver och lever på sitt bolag vill Rasmus inte bli betraktad som en entreprenör.
– Entreprenör är ett så jävla luddigt begrepp, någonting man är när man vill tjäna pengar. Och dessutom är det fruktansvärt högfärdigt, att betrakta sig själv som en unik idéspruta. Jag har nog lite svårt för hela grejen, att butiker och bolag poppar upp till höger och vänster. Jag har inget emot skapandet och kreativiteten, utan mer hur, och var den blomstrar. Här i Kålltorp har vi tre surdegsbagerier, bara i mitt område. Det är långt ifrån alla som har råd att köpa en brödlimpa för 79 kronor. Klasskillnaderna ökar och segregationen blir tydligare; områden som det här blir än mer attraktiva och få har råd att flytta hit. Ingen öppnar ett surdegsbageri i Hjällbo.
Tjejen i kassan slamrar med disken bakom svängdörrarna. Utanför skyndar människor med Ica-kassar hem från jobbet. På bordet bredvid står två söliga kaffekoppar kvar. Rasmus sträcker lite på sig. Hans vita urtvättade t-shirt hänger lite på sne över nyckelbenen.Trots hans försynta uppsyn är det tydligt. Han har ett jävlar anamma. Och till våren startar han nytt igen. Det blir inget bageri i Hjällbo, men ett vinylpressi i Lindome.
– Den här gången är situationen helt annorlunda. Vi är tio vuxna människor som investerat närmare sex miljoner i vårt nya företag. Så som jag gjorde när jag var tjugo, så skulle jag aldrig orka göra igen. Hade jag sett någon annan starta ett bolag idag, och efter sex år, fortfarande ha en halv miljon i skulder, då hade jag sagt att vad fan, lägg ner, Rasmus ler.
Som om någonting annat vore otänkbart, berättar han också att han själv kommer att arbeta i fabriken ett par dagar i veckan.
– Jag uppskattar Göteborg som arbetarstad. Det kanske är lite av en nostalgisk efterkonstruktion, men att arbeta på fabrik var inte så pjåkigt. Där och då upplevde jag det säkert inte vidare inspirerande men nu i efterhand ser jag tillbaka på arbetet som ärligt och tillfredställande. Jag hoppas att arbetarstaden Göteborg lever vidare, det är ju det som är det finaste med Göteborg.
Han reser sig upp och sträcker sig efter ytterjackan, ställer sitt tomma glas på den lackade ekskivan ovanför kassörskans tillhåll. Vi tar i hand och Rasmus vänder klacken mot ytterdörren, lämnar Danska vägen och surdegsbagerier bakom sig, med en arbetarstad och framtiden i sikte.
