Djungeltrumman kan idag presentera sitt senaste tillskott i Rasmus Kilander, som precis har rivit igång en filmblogg hos oss. Vi bad honom berätta lite om sig själv.
Hej Rasmus, vem är du egentligen?
– Hej! Hm, bad ofta intervjupersonerna i en podd jag drev tillsammans med en vän förra året att svara på detta. Och precis som jag märkte på våra gäster, märker jag nu att detta är väldigt svårt att svara på. Men det kan jag ju i alla fall säga, vilket väl inte är särskilt unikt längre: att jag hade en podd. Och precis lika efter som det var att ha en pod 2016 så är jag efter med att ha en blogg 2017. Jag är väl på många sätt lite efter kanske. Och ganska dålig på att berätta vem jag är.
Vad kommer du ta för perspektiv på film?
– Har inget uppkritat mål, jag tänker skriva om film som inte ses av så många, och även film som ses av väldigt många. Om jag har den möjligheten ska jag försöka uppmärksamma sådana filmer som får slåss för en bred distribution, men som ofta säljer ut mindre salonger på, säg, Zita i Stockholm eller Hagabion i Göteborg. Kanske kommer jag bevaka någon festival, och förmodligen gå vidare med mina lärdomar från podcastandet och göra intervjuer.
”Jag är väl på många sätt lite efter kanske”
Nämn en film som du tycker är överskattad.
– Överskattad? Tja, New York Times välkände och ofta skarpa filmkritiker A.O Scott kom nyss, tillsammans med Manohla Davis, ut med en lista över 00-talets bästa filmer och de valde att placera There Will Be Blood som nummer ett. Som bästa film. Och visst, det är absolut ingen dålig film. Men inte så bra, väl? Både den nyss pensionerade Daniel Day-Lewis och personliga favoriten Paul Dano är fantastiska men inte är det någon att sätta som nummer ett.
Åsikt: Sofia Coppolas Lost in Translation är fan ganska rasistisk. Vad säger du, filmexperten, i ämnet?
– Det har har ju debatterats, diskuterats och skrivits en hel del om det där. Nu var det längesedan jag såg filmen, och inte är jag särskilt insatt i debatten, men det tåls som sagt att diskuteras. Ska se om den – vilket ju kan passa med tanke på Coppolas kommande Cannes-deltagande film De bedragna – så där har vi nog en framtida text. På återseende i ämnet!
Vad kommer vi absolut INTE att få läsa om i din blogg?
– Den där jävla Robert Gustafsson i en femtioelfte roll som vit, sällan särskilt rolig gubbe. Eller vem vet, det kanske ni får.
Till sist, vad föredrar du: Hollywood, Bollywood eller Nollywood?
– Just nu är jag inne på franskt och japanskt, i synnerhet Hirokazu Kore-Eda. Inget av dina exempel helt enkelt… Men jag gillar mycket, bara det är gjort på manusförfattarens, regissörens och teamets villkor. Inte en film där någon studio satt pengar i första rummet och sett bortom regissörens intention och den konstnärliga friheten. Som ju är grunden i filmen som konstform.
