Djungeltrummans matredaktör Sara Berntsson har satt sig till bords, denna gången på avenyn och Ristorante Bellora.

Bellora kom in som en frisk vind på avenyn och planterade ett litet frö av Italien på den då annars gråtrista och sömniga gatan för ett par år sedan. Det växte upp ett lifestyle-hotell fyllt med semesterkänsla där du lätt kan spendera hela dagen, utan att ens checka in på ett rum. Här är alla lika välkomna, oavsett om du har en rumsnyckel eller hemnyckel i fickan. Frukost, lunch, en tre-kaffe eller fördrink på takterassen innan middagen vid den öppna elden, du väljer!

En helt vanlig tisdag, gick min vän och jag genom dörren till Belloras restaurang för att checka av en av de sista aktiviteterna på vår lista hos dem – att äta middag. Det var en chansning för vi hade bara dryga timmen på tidskontot innan ett biobesök högre upp på avenyn.  Men vi blev raskt visade till ett bord på andra våningen, nära den sprakande brasan med löftet om att vi skulle hinna äta upp utan problem.

Att slå sig ner i vid bordet var som att slängas in i en kombination av alpstuga och de första timmarna på nattklubb. Murriga träinslag och stoppade lädersoffor dominerar i skenet från den sprakande brasan, och ur det väl kalibrerade ljudsystemet strömmar lätt loungemusik som hela tiden ligger på gränsen till att skapa dansgolv. Bra ljud är en detalj som tillför mycket, här var musiken tillräckligt hög för att skärma av grannarnas prat men ändå på den nivån att vi över vårt egna bord kunde ha ett samtal utan minsta ansträngning.

Så fort vi valt rätter från menyn och fått en bubblande cremant i glaset kom maten in på vad som kändes som fem minuter. Då den mest bestod av mellanrätter och pizzor frågade vi i förväg om det gick att dela på rätterna sinsemellan. Visst gick det, men det visade sig vara både trångt och opraktiskt att skicka över halvätna tallrikar mellan oss. Vi hade gärna sett lite mindre assietter att lägga upp på men vi förstår, bordsskivans storlek medför vissa begränsningar.

Maten då, jo vi valde en vedugnsbakad pizza (195 kr) med buffelmozzarella, san marzano tomater och prosciutto som var toppad med basilika och rucola. Fluffiga svärtade kanter och mjuk, elastisk deg, precis som det ska vara. Men med en pizza för den prislappen hade vi förväntat oss lite mer tryck i smakerna. Lite krämigare mozzarella och lite djupare tomatsmak.

Bläckfisk (170 kr) som blev kvällens andra rätt visade sig vara en riktig hit smakmässigt. Portionen var väl tilltagen för att vara en mellanrätt och tjocka skivor av mör inlagd och grillad bläckfisk samsades med blomkål, grönkål, brysselkål och det vi gissar var någon slags citronvinägrett. I botten låg en becksvart aioli och på toppen frasiga potatisstrimlor. Det var en riktigt god rätt men i slutändan något av det fulaste vi ätit. Den svarta majonnäsen som var spritsad i botten blev för varje tugga mer utsmetad och omgav tillslut alla ingredienser på ett riktigt klibbigt vis.

Men, det går inte alltid att få allt och det är lite så vi känner överlag med Bellora. Det är ett häftigt koncept med trivsam atmosfär, men med tanke på att det är en restaurang som ligger på samma prisnivå som många riktigt vassa mellan-restauranger hade vi önskat att det var lite mer uppmärksam service och att vi fått förslag på passande viner till maten. Styrkan ligger i inredningen och atmosfären, och det går snabbt. Det är inte dumt, som efter shopping-käk absolut. För att fira något, mer tveksamt.

Bästa: Musiken lyfte verkligen stämningen och en riktig brasa, jo jag tackar så mysigt!

Sämsta: Mellanrätter som var mer som huvudrätter blir missvisande, risken att hamna i brutal matkoma är stor.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Djungeltrumman #50.