The Big Sick är ingen bra romcom, den är något betydligt större än så. Djungeltrumman har recenserat den amerikanska filmen.
Att titta på en riktigt effektiv romantisk komedi är som att trilla ner i ett mjukt hål dit inget allvar når: livet är plötsligt enkelt. Kärleken god. Vi kommer aldrig att bli gamla och oanvändbara.
The Big Sick är ingen effektiv romcom. The Big Sick är mer sorglig än vad den är rolig, något som visserligen bara gör den desto roligare. The Big Sick är mer cynisk än vad den är romantisk, något som visserligen bara gör den desto mer romantisk. Kumail Nanjiani och Emily Gordons film har inga enkla svar och lösningar, ingen magi skyddar våra huvudpersoners förhållande när skiten rinner in mellan isoleringen. Den sagan får du leta efter någon annanstans.
Vi följer Kumail (Kumail Nanjiani har alltså tillsammans med sin flickvän skrivit manus och spelar sig själv) en kille i tidiga trettioårsåldern. Han kör standup. Han ligger runt lite. Han gillar gammal sextiotalsfilm för att han tror att det får honom att höja sig över den parkeringsgrå massan av vanliga människor. Man gör vad man kan.
Den enda skillnaden mellan Kumail och merparten av Chicagos män är att han har en djupt religiös, pakistansk familj. Och att hans föräldrar ständigt vill gifta bort honom med någon, vem fan som helst egentligen, från samma land. Varenda gång han är över på middag ringer det på dörren efter en halvtimma – in kommer en ny potentiell fru. Självklart faller Kumail istället för Emily (Zoe Kazan), en i alla avseenden väldigt vit kvinna.
Genom hela The Big Sick löper samma sarkastiska humor som i de flesta Judd Apatow-produktioner. Men ett vanligt Apatow-drag är befriande nog bortskuret: sällan hamnar vi i de där utdragna sekvenserna som bygger på pinsamheter, där tittaren ska sprattla runt som en gös i biostolen av elektrisk sekundärskam. Ni som vet, ni vet.
Filmens karaktärer är människor bortom de stora gesterna. Kumailj Nanjailni har högst tre ansiktsdrag som han växlar mellan. Det fungerar utmärkt. Ray Romano, som spelar Emilys pappa, använder sin totala alldaglighet som främsta instrument: alla delar av honom är statiska och små och nästan simpla. Visst kan filmen ibland kännas väl indiecute, och säkert hade den mått bra av att slipas ner i tredje akten. Men Nanjalini och Gordon berättar genom regissören Michael Showalters återhållna regi om vänskap och kärlek på ett jävligt roligt, hjärtligt vis. Man sjunker inte bort och glömmer världen när man ser The Big Sick – man vill leva mitt i kaoset.
