Visuellt oemotståndlig, men onödigt nedslipad. Djungeltrummans recensent låter sig inte övertygas av nya Djungelboken.

Det är inte lätt att komma ihåg, men en gång för 20 år sedan byggde filmbolaget Disney en hel stad i Florida. Småsamhället Celebration är idag visserligen bara en olustig skuggby som människor aldrig nämner, ett dött, vulgärt monument över ett världsföretag och dess hybris precis innan internet trädde in och k-pistmördade filmmarknadens regelbok – men den säger oss fortfarande något.

Celebration förkroppsligar kusligt exakt hur Disney arbetar för att snärja upp samtidens nöjeskonsumenter. Det väldiga bolaget har alltid haft som mål att slå upp hela städer i människan, städer som yr av glimrande nostalgi.

Att som filmskapare ta sig an Djungelbokens universum idag måste vara som att försöka smyga ifrån ett hungrigt rovdjur – må allt ske försiktigt, varligt. Den animerade filmen från 1967 är en av de där rariteterna som lyckats dra Disneykonceptet till sin fulländning; En värld utan Mowgli är omöjlig att föreställa sig. Den äldre Djungelboken skulle lika gärna kunna vara något fysiskt, en ö vi kan peka ut på en karta. För oss har den alltid funnits, för oss är den våldsamt laddad.

Regissören Jon Favreau och hans garde har också respektfullt slipat till den nya versionen; ramhistorien är nära nog intakt. Men med fräckheten hos ett gäng busungar har filmteamet även körbärsplockat ett par scener ur Lejonkungen och smusslat in i helheten, och alla sångnummer utom två är bortskurna.

Över hela handlingen reser sig sedan en flashig huvudrollsinnehavare: det visuella. Djungelbokens specialeffekter är rakt igenom magnetiska; djur och djungel ställs fram som i skenet av en atombomb. I ett trollslag finns dom – Bagheera, Baloo, Kung Louie. Allt fräser av liv, fascinationen dundrar fram bröstet som en tropisk storm när Shere Khan (stramt och mörkt spelad av Idris Elba) häver sig över skärmen. Men samma specialeffekter för också med sig andra konsekvenser.

”fascinationen dundrar fram i bröstet som en tropisk storm”

När tecknat blir verkligt framstår Mowglis karaktär plötsligt som svårt enerverande, Neel Sethis osnutna tolkning kör in i en hel trädstam i berättelsens hjärta. Om Mowgli den gamle svarvades fram som naiv – men rak och kavat! – förvandlar Sethi människovalpen till ett inkompetent, sentimentalt litet bylte.

Också andra saker har fallit isär – Bagheera och Baloo hittar här inte alls fram till samma ljuvliga kickboxningsdynamik de båda karaktärerna flängde med i den tecknade förlagan. Bill Murrays björn är träligt sardonisk (har Murray något annat läge?) mer än härligt löjlig, Ben Kingsleys panter har berövats alla former av självdistans, filats ned till en moderlig och tvärtråkig stereotyp.

Och just i avsaknaden av kanter hittar vi centralfelet med nya Djungelboken. Om den gamla versionen svängde djärvt och jazzigt, sträckte ut humorn som ett härligt gummiband, knådade in actionscenerna i en primitiv rytm, framstår Favreaus tolkning som en – visserligen vacker – kompromiss.

Bortom specialeffekternas ytligheter hade så mycket annat kunnat arbetas fram här: oväntade cliffhangers och plottwists, ett hårdare eller ett dråpligare tilltal.

Djungelboken tar dessvärre den bredfiliga vägen. Och du blir hypnotiserad av alla överdådiga effekter, visst. Och det urstarka nostalgivärdet, den där satans ön, får många invändningar att gå under innan de hinner ta fast form. Men väldigt lite hindrar Djungelboken från att klinga av efter biobesöket, klinga av utan att lämna en rispa.